Minimoogen består av tre sektioner, alla spänningsstyrda: Tongenerator med tre spänningsstyrda oscillatorer (VCO) H03B i IPC-klasslistan, filter (VCF) H03H i IPC-klasslistan samt förstärkare (VCA) H03F i IPC-klasslistan.

Minimoog är monofonisk, vilket innebär att bara en ton kan spelas samtidigt. Konstruktionen med tre oscillatorer gav den dess berömda kraftfulla ljud.

För att spela en ton måste musikern först välja den vågform som skall genereras från tongeneratorn (VCO) och vilken sorts brus som skall läggas till (vitt eller skärt). VCO:n ger möjlighet att välja flera olika vågformer: triangelvåg, omvänd sågtandsvåg, sågtands/triangel (bara i oscillator 1 och 2/ sågtandsvåg i oscillator 3), fyrkantsvåg eller två olika breda pulsvågor.

Signalerna skickas genom en mixer till filtret (VCF) där det harmoniska innehållet kan modifieras och resonansförstärkas. Den filtrerade signalen skickas sedan till förstärkaren (VCA) där vågkonturen skapas av en vågformsgenerator, ADS (Attack, Decay/Release, Sustain).

Hjulet som kontrollerar moduleringen och pitch-bending var en innovation som många musiker fann vara extremt användbart. Hjulet genererar små förändringar i pitchen, oavsett hur lite det rörs i någon riktning. Hjulet kan därför användas för att introducera ett lätt vibrato eller nyans, lika väl som markerade ändringar i pitchen.

I de två första exemplen tolkar konstnären den föreslagna instruktionen – ungefär som Mahalia Jackson och Jan Johansson i fråga om Joshua fit the battle of Jericho. Men är inte kartan, mot bakgrund av Jens Waltins resonemang ovan, orienterarens riktlinje? Om kartan är fel, riskerar då inte orienteraren att hamna åt skogen?
http://www.dn.se/sport/olle-ser-en-karta-nar-han-ser-en-skog

Visst har Magnus rätt (tack för övrigt för ett mycket bra inlägg) när han skriver att det inte råder något tvivel om att Svenska Akademin måste rätta sig efter ett yrkande enligt 1 kap 17 § varumärkeslagen. Även Svenska Akademins ständige sekreterare måste följa svensk lag. Jag är övertygad om att också Peter Englund vet det. Så vad kan han då tänkas mena med ”se där min laddade pistol”?

Det kan vara ett retoriskt grepp för att ge eftertryck åt åsikten att lagen borde ändras, det kan också vara en oförmåga att tolka en juridisk regel som gäller för en del av Svenska Akademins verksamhet. Jag tror att det är det förstnämnda – och det är bra. I rättsfilosofiska samtal brukar det råda konsensus om att det är juristens uppgift att tolka de lege lata, det vill säga den gällande rätten, däremot bör var och en diskutera de lege ferenda, det vill säga hur lagen borde vara. I det samtalet bör verkligen humanister – historiker inte minst – ha en framträdande roll.

Kanske är det ändå lite synd att Svenska Akademins ständige sekreterares penna vässas för att gå i strid för varat eller icke varat av ett (R). Jag tror den pennan kan komma till betydligt bättre användning i andra strider.

Vi representerar visserligen samma firma, men olika skrån, därav min lite lösare (och förmodligen okunnigare) hållning i frågan:

Som jag förstår dig är inte problemet främst att Svenska Akademien skriver upp själva ordet i sin bok, utan att många uppfattar SAOL som ett slags lärobok i svenska, och att det därmed också bör följa med en fakta till den som tänker sig nyttja ordet i sin text att det kan bli krångel, eftersom ordet är skyddat varumärke? Och att ett vidlyftigt och frekvent nyttjande av ordet utan angivande av gjord registrering degenererar varumärket. Svenska Akademin ”marknadsför” s a s själva ordet.

Vi ska naturligtvis ta allvarligt på de lagar som är stiftade, men frågan är om man inte behöver mer bakgrund här för att förstå syftet med 1 kap 17 § varumärkeslagen? Och kanske ännu intressantare: Vad skulle hända om ordboksförfattare inte hade en restriktiv hållning i fråga om redovisning av registrerade ord? Jag tror personligen att många skulle uppröras av den sanktionerade reklamplats SAOL och andra ordböcker skulle bli.

Jag jobbade ett tag som skrivande redaktör på en tidning. Trots att vi var en liten privatägd branschtidning (och i princip bara företrädde våra egna intressen) vägrade vi konsekvent använda fler än en stor bokstav per ord i firmanamn och varumärken (PRVbloggen hade t.ex. inte passerat, däremot Prvbloggen). Detta för att så långt det gick hävda vårt oberoende relativt dem vi skrev om. Det var en policy på tidningen och uppfattades på redaktionen som en helig ko. Man kan nog tänka sig att Svenska Akademien, med betydligt präktigare tilltal än Elektroniktidningen, aktar sig i det längsta för att inte uppfattas som främjare av kommersiella intressen.

/Stefan Hultquist, patentingenjör och enhetschef PRV

Tack så mycket!
Om man söker på ”free pictures” och liknande ord hittar man dessa sidor.

Med vänliga hälsningar
Camilla Ström