72 Hour Race to Innovation – Tiden är ute! Vad hände?

Jag skulle ju rapportera från racet i Peking och en blogg för mig handlar mycket om att rapportera om det som händer, när det händer (eller ännu hellre strax innan det händer). Men nu hände det så mycket att rapporteringen inte riktigt hanns med, därför kommer nu istället någon slags summering.

Om vi förutsätter att man kan komma ut levande från ett svart hål efter ett bestämt antal timmar så skulle jag vilja beskriva ett 72 Hour Race to Innovation  precis som att hamna i ett svart hål.

Man sugs in i racet, tumlas runt med extrem närkontakt, nära samarbete och mycket utbyte med de andra som befinner sig i racet, och efter 72 timmar då man slungas ut på andra sidan är ens världsbild för alltid förändrad. En helt fantastisk innovationsresa.

På vilket sätt är min världsbild förändrad efter det här racet? Faktiskt på så många sätt att jag inte riktigt kan sätta fingret på det ännu. Om något år kanske jag har smält det.( Just nu är jag till exempel väldigt sugen på att lära mig kinesiska.) Men här följer i alla fall 3 för mig viktiga iakttagelser av det svensk-kinesiska samarbetet och mitt arbete under racet:

1)      Om man samlar mycket olika kompetenser i ett rum uppstår fantastiska synergier.

Vilken förmån att som uppfinnare eller entreprenör, som under ett 72 Hour Race to Innovation, ha tillgång till all den expertis som behövs för att gå från idé till färdig produkt! Det är ju många delar som måste finnas med för att man ska nå framgång. Idén måste gå från ett VAD till ett HUR och i den processen måste det också finnas med ett VARFÖR.

I hela den här processen behövs:

  • Idéer – vad man vill göra
  • Tekniskt kunnande – hur det är möjligt att göra det
  • Design – hur det man vill göra ska utformas både tekniskt och estetiskt
  • Immaterialrättskunskap – Kan, bör och hur ska man skydda idén?
  • Marknadskunskap – Finns det en marknad, någon som vill köpa? Hur ska man nå de som kan vilja köpa?
  • Styrning – vilka idéer ska vi satsa på och vilka ska vi lägga ner.

 

Immaterialrätt är som synes bara en av flera delar i den här processen. Det är en viktig del där det viktigaste av allt, tycker jag, är att man känner till immaterialrätten och hur den fungerar. Det handlar inte om att till varje pris söka ett patent, utan att kunna göra väl underbyggda val om hur man vill skydda sin idé. Det känns fantastiskt att få vara med om ett innovationsrace och som en del av ett team bidra med den immaterialrättskunskap som jag samlat på mig under drygt fyra år på PRV.

2)      Man levererar inte bättre resultat än produkten av sin erfarenhet och sina verktyg.

Det finns fantastiska gratis-databaser där man kan söka bland all världens information (Google m.fl.) och specialiserade för patentlitteraturen (esp@cenet  m.fl.). Men jag måste ändå konstatera att oavsett om jag och mina kinesiska kollegor i Peking tillsammans la motsvarande en hel dag på att söka i dessa databaser kunde det inte mäta sig med det en enda kollega på PRV fick fram under någon enstaka timmes granskning.

Min bedömning är att detta beror på att den granskare som utför en sökning är expert både inom det givna teknikområdet och på hur de kraftfulla verktygen som används på PRV (som vi delar med flera andra patentmyndigheter) ska användas för att få fram rätt information snabbt. Med en mycket förenklad empirisk (inte helt vetenskaplig) matematisk modell vill jag beskriva det som att:

(Erfarenhet + Kunskap) * Verktyg = Kvaliteten på resultatet

Utöver det här måste jag sorgligt nog konstatera att en del information helt enkelt inte är tillgänglig över nätet i Kina.

3)      Människor är mer olika på grund av att de är olika individer än på grund av att de kommer från ett visst land, bekänner sig till en viss religion, bär med sig ett viss kulturellt arv, har ett visst kön.

Som ett exempel hade jag under racet förmånen att samarbeta mycket nära med tre kinesiska patentingenjörer. Tillsammans utgjorde vi fyra, som representanter för våra organisationer, den immaterialrättsliga expertisen under racet. I början hyste jag en viss oro för att kulturskillnader eller språkbarriären skulle sätta hinder för vårt samarbete. Jag är glad att säga att mina fördomar kom helt på skam. Det finns många jämngamla, kvinnliga svenskar som jag har haft större samarbetssvårigheter med än de här tre mycket kompetenta, energiska och humoristiska kinesiska manliga kollegorna.

Slutligen

Jag får väl återkomma när jag lyckats sätta fingret på hur min världsbild har förändrats. Men en sak vet jag ändå redan nu: Att jag vill fortsätta att samarbeta för fler innovationer i Sverige och i världen.

Cecilia Hessel, enhetschef på PRV

2 kommentarer

Filed under innovation

2 responses to “72 Hour Race to Innovation – Tiden är ute! Vad hände?

  1. Kina är ett mycket intressant land att arbeta med. Samtidigt som utvecklingen går snabbt framåt och de är otroligt hungriga på att lära sig hur man skapar att innovationsklimat finns det traditioner och kulturella aspekter som ibland kan utgöra ett hinder. Varje gång jag är i Kina blir jag både imponerad och får ökad respekt för vad de gör. Det är ca 5 år sedan jag var i Kina första gången och för varje gång jag är där kan man se utvecklingen med blotta ögat. Och det som är extra roligt är deras positiva inställning till innovation och utveckling. Att de sedan för fram framförallt patent som en förutsättning för att man ska lyckas med sina innovationer är otroligt intressant tycker jag. Kina har en innovationsstrategi på nationell nivå och undervisning i både innovation och immaterialrätt ska finnas på schemat i skolorna långt ned i åldrarna. Kanske något att ta efter för oss i Sverige?

  2. Pingback: ”Ni hau!” Rapport och reflektioner från Kina « PRVbloggen