Mea culpa. Mea maxima culpa.

Den senaste tiden har jag stått inför olika grupper med människor och talat om immaterialrättsliga frågor. De jag talat för har till stor del haft det gemensamt att de inte är jurister och att de normalt sett inte hanterar immaterialrättsliga frågeställningar. De har också haft det gemensamt att de till en varierande grad har varit skeptiska till hela immaterialrätten.

Jag tror att en stor anledning till att många har en så skeptisk inställning till immaterialrätten, och faktiskt är ganska okunniga, är att vi som arbetar med frågorna har haft en tendens att vända oss till de redan frälsta. Vi använder alldeles för lite tid till att nå ut till dem som inte förstår vad immaterialrätten är bra för. Försöker vi nå ut till dem blir det med en liten ”huvudklapp”.

Ett första steg för att få en bättra dialog och väcka andras intresse är att inte bara tala om skydd mot imitation. Immaterialrättigheter är väl så viktiga för att skapa något att sälja och/eller investera i.

Eller förresten, ett allra första steg är att jag erkänner mina synder.

Christina Wainikka, jur dr och MBA, Wainikkas Innovationsbyrå

16 kommentarer

Filed under immaterialrätt

16 responses to “Mea culpa. Mea maxima culpa.

  1. Anders Larsson

    Julkort till politiker ”ganska okunniga” om företagsklimatet

  2. Jag tycker att det är lite förminskande att säga att icke-juristers kritik mot immaterialrätt inte är något värd, för att de är för okunniga för att förstå. De flesta politiska frågor som tar sig uttryck genom lagstiftning (vilket är rätt många bland riksdagspolitiken) brukar man anse att även ickejuridiskt utbildade parlamentariker och politiska aktivister kan ha rätt bra koll på.

    Och om ni nu anser att immaterialrätt är så otroligt svårförstått att ens själva idén inte kan förstås av dödliga samtidigt som den berör i princip alla, kan en sådant system verkligen vara bra för samhället?

    • Men snälle lille Isak, det förstår du väl att du inte ska bry ditt lilla huvud med sånt.

      Vi Akadeeeemikeeer är bättre än alla andra för vi har gått på Universiteeeet.

  3. Amelia Andersdotter

    Det finns ganska många, och extremt kända, akademiker, främst från den anglosaxiska världen, som kritiserar alla möjliga typer av immaterialrätter och dessutom ett stort antal ingenjörer, entreprenörer och kulturarbetare som kritiserar vad de uppfattar som begränsande omständigheter i deras arbetssituation.

    Jag kan hålla med om att det blir tämligen tafatt att diskutera väldigt specialiserade detaljer om ditt jobb med någon som inte är yrkesverksam inom samma område. Vi är ju alla duktiga på olika saker! Däremot tycker jag nog inte att de du pratar och deras oro eller tveksamheter inför immaterialrätt ska avfärdas som juridisk okunnighet. Snarare kan det vara så att juridiken är populistiskt okunnig – den är helt enkelt ännu inte medveten om hur informationsintensiva produktionsförfaranden går till!

    Det är inget fel med. Jag yrkar på fortsatt dialog och hoppas att de lagar som styr dina yrkesomständigheter så småningom ska låta dig föra en konversation som ligger på samma nivå som dina åhörare.🙂

  4. Om man inte kan förstå en lag utan att vara utbildad då är givetvis lagen inte nödvändig. För den dömer enbart ut folk som inte förstår den.

    Att jurister skulle ha ensamrätt på att ha åsikter om juridik är ju helt befängt på flera plan. Om inte helt Demokrati fientligt. Dock så kan man ju se ett tydligt intresse från Jurister och sådana som är utbildade i immaterialrätt. Då detta säkerligen genererar rätt mycket inkomster inte enbart för. ”Ägaren” utan även för er som skyddar och upprätthåller denna rätten.

    Det är även så folk som inte är utbildade officiellt på ett område kan ha ackumulerat stor kunskap i det.

    Det finns ingen vetenskaplig undersökning som drar slutsatsen att immaterialrätt har skapat mer innovation. Det finns bara bevis på att de som först skapade något eller de företag som köpt rättigheterna tjänat mycket pengar på att hindra andra att göra det de vill med sina egna resurser utan att först ta betalt.

    För det är just detta immaterialrätt är att ge den som gör något lönsamt av sin egendom första gången som ingen annan gjort ensamrätt på metod, med mera. Ett hinder för alla andra att göra samma sak med sin egendom.

    Men du är påläst och vet att det inte handlar om vem som gjort det första gången. Vem som sjungit i en vis kombination vem som satt ihop sina brädbitar i en vis ordning för första gången.

    Nej det handlar om vem som har flest sådana som dig anställda som kan gå och annonsera till världen att just de har ensamrätt nu. Det ger oxå ”förstagångs” utövaren eller den som köpt rättigheten. Rätt att utöva statligt våld mot de som gör samma sak med sina egna resurser. Ett bolag kan stämma en som använder sina egna stämband för att sjunga en låt som någon annan redan sjungit.

    Du ser inte fakta, du ser bara en plånbok och kan inte peka på någon mer fördel av den här typen av Rättigheter.

    • Bengt Staffas

      Min kommentar nedan är inte resultatet av någon vetenskaplig undersökning, utan hänvisar bara till s k sunt förnuft och tar upp en aspekt på immaterialrättens funktion exeplifierad med ensamrätten till en patenterad uppfinning, här ett läkemedel.

      Utvecklingen av ett läkemedel kan kosta miljardbelopp, samhällsvinsten kan vara mångfalt större och för den enskilde i det närmaste ovärderlig. Detta samtidigt som produktkostnaden kan stanna på några ören per dos, för en sluttillverkare (konkurrent). Det måste finnas ekonomiska incitament för forskning och utveckling, i vart fall till den nivån att kostnadstäckning föreligger, eller ska samhället verkligen inte ge något tillbaka för en medveten och kostsam forskning, likt den kring läkemedelsframställning?

      • Förnuft handlar det definitivt inte om utan snarare ideologisk tro, samhällesindoktrination.

        Om nu forskning påvisar att det inte främjar innovation så är det ju självklart att det definitivt inte är ett incitament för forskning utan enbart ett incitament att kapitalisera på ideer. Inte ideer man själv har forskat fram utan sådana man lätt kan tillskansa sig rätten till.

        Tänker vi rent samhällsekonomiskt från ett marknadsperspektiv så förskjuter IP med stor sannolikhet resurser som kunde användas bättre från andra områden.

        Det skapar dyra produkter som folk egentligen inte har råd att köpa, endast i länder som Sverige har folk råd med den medicin som du påstår tas fram för bra användning. Staten får ingripa och betala stora delar av den extrema kostnaden som är mer än väl tilltagen på vart på skatter i landet höjs och folket sätts i mer skuld.

        Att nu den medicinen som är framtagen kan ha hedervärda effekter säger jag inte. Men priset för framtagandet och forskningen är bara minimalt jämfört med det virtuellt höjda priset som skapas av oförtjänt ensamrätt.

        Sunt förnuft är väl ändå att låta sådant som är ekonomiskt hållbart att lanseras på en öppen marknad komma fram och inte stimulera fram ohållbara lösningar och slösa med våra resurser. Både på att ta fram dem skydda dem och köpa dem.

      • Så länge som vi har en stark immaterialrätt kommer en stark immaterialrätt att behövas för att skydda sin verksamhet. Lite som vapen, en analogi som fungerar väldigt bra.

        Jag yrkar på avrustning.

  5. ”Vi använder alldeles för lite tid till att nå ut till dem som inte förstår vad immaterialrätten är bra för. ”

    Förutsätter du då kategoriskt att immaterialrätten verkligen är bra (exempelvis inkomstbringande eller utgiftssänkande) för majoriteten av dem som INTE redan frälsta?

    I så fall bör det vara totalt onödigt att immaterialrätten måste upprätthållas med korporativistisk (gränsar till facism) lagstiftning.
    Immaterialrätten har kanske verkligen varit bra under tidigare historiska perioder, men har kanske numera (med Internet, sociala medier, IT mm.) med råge passerat sin ”bäst före” – för de allra, alla flesta mänsliga individers överlevnad och välbefinnande.

  6. Bengt Staffas

    David,
    det du kallar för idéer är ju i det givna exemplet just produkten av egen forskning och inget man bara kommer på, och javisst, patenträtten ger här innovatören ensamrätten att kapitalisera på denna ”idé”, vilket alltså är nödvändigt för att forskningen överhuvudtaget ska bli av!
    Just vad det gäller läkemedel finns ju som du antyder en rad andra etiska aspekter på det hela. Men jag har väldigt svårt att se att det på något sätt är bättre att alla står utan medicin än att några kan få den (dessutom varar inte patentet längre än 20 år). Poängen är alltså att immaterialrätten stimulerar till produktion och utveckling, inte tvärt om.

    • ”vilket alltså är nödvändigt för att forskningen överhuvudtaget ska bli av!”. Helt obekräftad tes. Snarare kan jag bevisa motsatsen. Det finns många patentfria domäner som blomstrar. För att inte nöja mig med det klyschiga exemplet med öppen mjukvara tipsar jag om den här föreläsningen om mode http://www.ted.com/talks/johanna_blakley_lessons_from_fashion_s_free_culture.html

      ” Poängen är alltså att immaterialrätten stimulerar till produktion och utveckling, inte tvärt om.”. Också en helt obekräftad tes, se svaret på den förra obekräftade tesen. Det du sysslar med är inte argumentation.

      • Bengt Staffas

        Världen är inte svart-vit!
        Det kan i och för sig finnas en pedagogisk förtjänst i att klargöra skillnaden mellan de rättsliga instituten inom sfären immaterialrätt, men jag vill inte verka långrandig utan nöjer mig med här med att konstatera att patent och upphovsrätt utgör två helt olika discipliner.
        Det är även för mig helt uppenbart att mycken konstnärlig verksamhet säkert skulle bedrivas utan upphovsrätt. Detta då utövarna ofta snarast har sin verksamhet som hobby (en helt annan sak är ju att man i samma stund skulle beröva de professionella utövarna sin inkomst). Likaså kan man lätt förstå att mången driven uppfinnare skulle fortsätta med sitt kall utan patenträtten. Giltigheten av det du kallar för ”obekräftad tes” synes mig dock stå helt opåverkad av din argumentation. Av de tusentals substanser som läkemedelsindustrin testar går bara ett par procent till preklinisk utvärdering och av dessa är det åter igen bara några få procent som får genomgå kliniska försök och inte ens så långt gången i processen har man säkrat någon framtida inkomst. Genomsnittskostnaden var ( i USA 2004) från idé till färdigt läkemedel 802.000.000 $!

        Det är dessutom nästan uteslutande bara de stora läkemedelsbolagen som lyckas registrera nya läkemedel. Läkemedel är alltså inte i praktiken någon liten ”idé” , som en fysisk (girig?) person vaknar med en morgon, utan en regelrätt industri. En genomsnittlig ansökan till den amerikanska läkemedelsmyndigheten omfattar 100 000 sidor dokumentation och är produkten av flera års forskning av hundratals medarbetare, som inte jobbar ideellt…
        Tesen att man i detta läge kan beröva uppfinnaren ensamrätten till sin produkt, utan att detta skulle påverka den faktiska verksamheten, känns inte särskilt övertygande och något argument för detta stod heller inte att finna i den föreläsning du hänvisade till.

    • Det handlar om tillskrivande av begränsningar på allt alla andra äger. Oavsett om det är ett läkemedel eller en ny typ av sked.
      Tyvärr så svarar du inte på själva kärnan i frågan. IP är inte Incitamentet som får forskning att framskrida. Man kan lätt få fram svaret på detta från forskare och innovatörer av olika slag. Det handlar om att det finns ett problem och att man vill finna en lösning.

      20 år av hinder för vidare utveckling av en produkten kan vara konsekvensen av ett patent. Då den som vidareutvecklar inte kan göra så hur som helst. Nej världen är inte svart och vit. Men något som oftast brukar stämma är att reglering av ett område gärna får motsatt effekt.😉

  7. Amelia Andersdotter

    @IsakGerson: Lite grann som kärnvapenavtalet och atomspridningsöverenskommelserna då? Ett av EEC:s grundfördrag fram tills Lissabon trädde i kraft förra året.

    Vill minnas att atomkraft spridit sig till Indien och Pakistan efter att avtalet skrevs?

  8. Pingback: Till de som redan är frälsta « Do or die

  9. Pingback: Isak Gerson › Hur ser en kopimist på omvärlden