När blir ett varumärke en mänsklig rättighet?

Att ett varumärke skulle utgöra en mänsklig rättighet, jämte bl.a. förbud mot tortyr och odrägliga förhållanden, rätten till rättvis rättegång, förbud mot tvångsarbete och annat elände, är kanske inte det första man tänker på. Men så är det. Alla existerande immateriella rättigheter faller under rätten till respekt för egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet i den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna (svensk lag genom SFS 1994:1219, nedan Konventionen). Samma bestämmelser skyddar även framtida – ännu inte erhållna rättigheter – försåvitt klaganden kan visa att den har legitima förväntningar på att förvärva rättigheten i fråga.

Det är förvisso mycket sällan som immaterialrättsliga frågor hamnar inför Europadomstolen.  Fallet Anheuser-Busch Inc. mot Portugal (dom den 11 januari 2007) utgör dock ett sådant fall. Det avsåg rätten till det inte helt okända ölmärket BUDWEISER, som ju är ett mycket anrikt varumärke framförallt i USA och som har sålts där sedan i vart fall 1876. I detta fall avsågs rätten till märket i Portugal. För det amerikanska ölet skedde ett försäljningsgenombrott i Europa under 1980-talet.  Märket kan dock härledas från en öl från dåvarande Tjeckoslovakien och nuvarande Tjeckiska republiken. Det ölet produceras i en ”tjeckisk” stad vid namn Ceske Budejivice i Bohemia, även kallad Budweis (namnet kommer från den tyska benämningen för stad – Budweis). Tjeckerna hävdar att deras öl med den ifrågasatta benämningen har sålts sedan år 1265 (då kung Ottowar II av Bohemia gav vissa enskilda bryggare rätten att brygga öl genom en viss metod som så småningom fick benämningen Budweis).

År 1981 begärde Anheuser-Busch att varumärket BUDWEISER skulle registreras i Portugal. Denna avslogs först men 1995 lyckades emellertid Anheuser-Busch få det dåmera tjeckiska bolagets (ursprungs) skydd upphävt, i vad som närmast liknar en tredskodom. Därefter ansökte Anheuser-Bush om registrering.  Sedan detta beslut överklagats inom besvärstiden av det tjeckiska bolaget, följde ett domstolsförfarande som slutligen ledde till att Anheuser-Busch inte fick skydd för varumärket Budweiser. Fråga i det nationella systemet var bl.a. giltigheten och omfattningen av ett bilateralt avtal mellan Portugal å ena sidan och Tjeckiska republiken å den andra (tidigare den tjeckiska socialistiska republiken).

Fallet avgjordes slutligt av Europadomstolen i plenum:  Först kan vi notera att Europadomstolen en gång för alla slog fast att existerande varumärken (och andra immateriella rättigheter) i sig faller under egendomsbegreppet och därför – således – utgör en mänsklig rättighet. De följdfrågor som då infinner sig är 1) När blir ett varumärke en mänsklig rättighet? 2) Vad har märkesinnehavaren för nytta av att ett varumärke/ansökan eventuellt utgör en mänsklig rättighet?

Europadomstolen i plenum svarade på frågan om en ansökan som sådan och i sig själv utgör egendom i Konventionens mening.

I domen av en kammare, som föregick Europadomstolens plenumavgörande, besvarades den första frågan som att ett varumärke enbart kan utgöra egendom i Konventionens mening efter att ansökan vunnit laga kraft, enligt de nationella reglerna i fråga. Före en sådan registrering, har sökanden ”naturligtvis en förhoppning om att erhålla sådan egendomsrätt, men inte en rättsligt skyddad legitim förväntning därtill.”

Europadomstolen i plenum tog det på en annan bog. Den ansåg att klagandebolaget genom ansökan hade en klase ekonomiska rättigheter (a set of proprietary rights) i sin besittning som kunde kopplas till varumärkesansökan (rätt att överlåta, pantsätta, förtur m.m.) – enligt portugisisk rätt; låt vara att ansökan kunde falla (be revoked) under vissa omständigheter. Redan en ansökan är således i sig en mänsklig rättighet.

Vad som emellertid återstod efter att pröva var om en inskränkning i rätten hade förekommit i fallet och om den var proportionerlig. Europadomstolen fann att Portugisiska HD hade tolkat och tillämpat nationell rätt (och ett bilateralt avtal) samt framhöll att det inte ankommer på Europadomstolen att ompröva denna tillämpning, försåvitt det inte förekommer uppenbar godtycklighet.

Om man vill hårdkoka ner Europadomstolens dom, kan man säga att en varumärkesansökan i sig utgör en av Europakonventionen skyddad egendomsrätt men att den vars ansökan avslagits/upphört på nationell nivå inte har någon nytta av detta ”extra-skydd” i avsaknad av uppenbar godtycklighet. I andra fall sätts gränserna av nationell rätt (och andra relevanta internationella konventioner).

Enligt min mening borde Europadomstolen inte tagit upp målet över huvudtaget, i vart fall inte med motiveringen att det i huvudsak är för de nationella prövningsenheterna att sätta gränserna för hur långt den i och för sig odiskutabla rätten sträcker sig. Det är i vart fall i nuläget osäkert vilken nytta enskilda har av att även varumärkesansökningar skyddas av Konventionen.

En sak kan man i alla fall säga. Om det tjeckiska ölet smakar cappuccino, så smakar det amerikanska ölet som vore det bryggt på gammal kaffesump.

Adv. Jan Södergren

2 kommentarer

Filed under varumärke

2 responses to “När blir ett varumärke en mänsklig rättighet?

  1. Human Right: ”commonly understood as inalienable fundamental rights to which a person is inherently entitled simply because she or he is a human being.”

    Så du vill påstå att ett varumärke är en sådan fundamental rättighet?

    Ett varumärke är inte något annat än en statligskyddsverksamhet för att skydda ett namn. Den är verken fundamental eller nödvändig för att vi människor ska kunna föra handel eller leva tillsammans i ”frihet.”
    Den sträcker sig till andra stater via avtal dessa i mellan. Men något mer än så är det inte. Det finns två Budweiser öl och vem som helst som har tagit någon minut på sig att undersöka saken vet vilken av ölen de vill köpa.

    Jag hade gärna sett att du hänvisade till någon relevant forskning på området varumärke och vad som gör dem till en fundamental nödvändighet för mänskligheten. Trademarks är rent historiskt något som startade utan statligt inflytande då smeder märkte det gods de gjort med sitt eget sigil för att visa att det var dem som gjort det. Efter en period så såg de merchantilistiska kungadömena och rikena sin chans att dra in extra pengar genom att ta emot en registrerings avgift på alla dessa för att ”skydda” dem.

    • Jan Södergren

      Tack för din kommentar.

      Det är inte jag som säger att varumärken och ansökningar utgör en mänsklig rättighet. Det är Europadomstolen som säger det – uttryckligen. Därför behövs inte några vetenskapliga utläggningar därom.

      Men jag kan tillägga att det fortfarande ganska långt in på 2000-talet (och 16 år efter att Europakonventionen blivit svensk lag) finns betydande vanföreställningar om vad mänskliga rättigheter är. Några av dessa vanförtställningar är att rättigheterna är oförytterliga och oinskränkbara, men allt jämt utgör pamfletter som enbart kan åberopas på en mellanstatlig nivå. Dessa vanföreställningar kommer allt för ofta också till uttryck i bl.a. svensk rättstillämpning, vilket är obegåvat och tyder på bristande beläsenhet.

      De mänskliga rättigheterna i Europakonventionen är ständigt stadd i förändring och skall motsvara dagsaktuella förhållanden och uppfattningar (present day conditions). Bara ett fåtal rättigheter i Konventionen är absoluta, d.v.s de flesta är möjliga att inskränka.

      Dessutom skall rättigheterna enligt subsidiaritetsprincipen kunna åberopas effektivt inför rättstillämpande myndigheter – särskilt domstolar. Det finns två uttryckliga bestämmelser i Konventionen (och således också i svensk rätt) som – å ena sidan – ålägger staterna att inrätta effektiva nationella rättsmedel för att kunna klaga på och erhålla kompensation för kränkningar (art 13). Klaganden har också en skyldighet att uttömma dessa rättsmedel innan man går till Europadomstolen (art. 35).

      Slutligen kräver Europadomstolen – som huvudregel – att konventionsbestämmelser skall kunna åberopas i tvister enskilda sinsemellan (se exempelvis fallet von Hannover mot Tyskland). Det ankommer ytterst på de nationella domstolarna att i sin rättstillämpning tillse att konventionsskyddet inte sanktionsfritt kränks av privata subjekt (här tycks dock HD vara av en annan uppfattning i NJA 2007 s.
      747, men ståndpunkten lär inte hålla).

      De mänskliga rättigheternas karaktär motsvarar således inte den uppfattning som du ger uttryck för i din kommentar, och tyvärr är du inte ensam om den vanföreställningen – som ytterst går ut på att mänskliga rättigheter inte är något rättstillämpningen behöver bry sig om – särskilt inte i tvister enskilda sinsemellan.

      Utifrån den här kort skisserade definitionen på mänskliga rättigheter finns det ingen tvekan om att t.o.m. varumärkesansökningar per definition är en mänsklig rättighet.

      Ps. Frågor om tillämpning av mänskliga rättigheter på nationellt plan är ingalunda en okomplicerad fråga som jag inte kan redogöra för här. Det är emellertid uppenbart att den svenska rättstillämparen har gjort vad den kunnat för att undvika tillämpning under de 16 år som konventionen har utgjort svensk rätt, vilket än mer har komplicerar frågan. Om detta får man läsa på annat håll. D.s.

      Jan Södergren