Vad hände med den patenterade finten?

Sven_Tumba_1960Inom lagidrott förekommer ibland uttrycket ”patenterad fint”, vanligtvis med hänvisning till en lyckosam, vacker dragning eller dribbling. Kopplingen till patent kan förmodas vara att man refererar till en säregen eller ovanlig fint som skiljer sig från mängden välkända handboksfinter. Så långt verkar ju kopplingen logisk, så låt oss utforska det hela ytterligare. Skulle det i praktiken vara möjligt att patentera en fint?

Som ett exempel kan vi ta Peter Forsbergs straff i ishockey i OS-finalen mot Kanada 1994. För den som inte minns kommer här en kort resumé:

Peter vevar igång sig själv vid mittcirkeln och sätter sedan fart mot målet med pucken vid klubbladet. När han närmar sig målet glider han ner mot vänster och ser i till en början ut att ha intentionen att dra med sig pucken åt samma håll. Burväktaren, Corey Hirsch, följer med i rörelsen och börjar glida ut åt vänster. I sista stund lägger Peter över pucken åt höger i en lång dragning där han även släpper klubban med vänster arm. Hirsch och Peter glider tillsamman ut åt vänster samtidigt som pucken närmast parkerar någon meter ut från mitten av målet. Här ser det ut som att Hirsch enkelt ska mota densamma, men rörelsen ut till vänster är oåterkalleligt påbörjad och med utsträckt högerarm petar Peter till pucken som retfullt passerar den undflyende plockhandsken och fortsätter in i målet i sakta mak. Målet visade sig leda till OS-guld för Tre Kronor.

Ponera att en viss herr Forsberg, eller någon annan för den delen, väljer att lämna in en patentansökan avseende nämnda fint. Ett patentkrav skulle möjligen kunna vara formulerat enligt följande:

Metod att transportera en ishockeypuck från mittcirkeln på en hockeyrink till målburen där en ensam skridskoförsedd individ transporterar pucken med hockeyklubba mot målburen framför vilken en annan skridskoförsedd individ iklädd målvaktsmundering inkluderat plockhandske och med uppgiften att förhindra att pucken passerar mållinjen är placerad, kännetecknad av att den pucktransporterande individen på ett avstånd av 4-6 meter från målburen gör en riktningsändring åt vänster med pucken vid bladet, varpå den i målet placerade individen påbörjar en glidning åt samma håll, och att den pucktransporterande individen vid ett avstånd av 2-3 meter från målburen hastigt transporterar pucken åt höger samtidigt som samma individ släpper klubban med vänsterarmen för att utöka räckvidden åt höger, och att pucken vid en position av 1-1,5 meter ut från mållinjens mittpunkt tilldelas en avslutande stöt med den utsträckta klubban, varpå pucken passerar 1-5 centimeter till höger om den i målet placerade individens utsträckta plockhandske, och glider in i mitten av målet.

Låter ju snudd på vettigt. För att vara patenterbar måste dock en uppfinning ha teknisk karaktär, uppvisa en teknisk effekt och vara industriellt tillämpbar. Ja, nog får man väl ändå anse att nämnda metod har teknisk karaktär och en form av teknisk effekt. Och angående industriell tillämpbarhet så får väl hockeyindustrin ändå gälla som industri i ordets vidaste bemärkelse.

Hm, här tycks det öppna sig ett helt fält med möjligheter. Varför inskränka sig till finter och lagidrott? T.ex. kan man ju tänka sig Fosbury-floppen i höjdhopp:

Metod att hoppa över en höjdhoppsribba, kännetecknad av att hopparen har ryggen vänd mot ribban under ribbpassagen.

Eller varför inte V-stilen i backhoppning:

Metod att transportera en skidhoppare från överbackens avsats till en punkt i underbacken kännetecknad av att skidorna under luftfärden positioneras i en formation där skidornas bakändar förs samman och skidspetsarna vinklas ut så att den resulterande vinkeln mellan skidorna hamnar i intervallet 40-60°.

Nu börjar det arta sig. Är vi möjligen en bortglömd patentskatt på spåren? Nja, när man börjar granska konceptet i fogarna anar man snart ett och annat potentiellt ”problem”:

1)      De flesta finter av dignitet föds ur stundens ingivelse och med ingångsparametrar som är svåra, möjligen omöjliga, att förutspå. Eftersom dribblingen måste patentsökas innan den demonstreras publikt måste utförandet först praktiseras i det dolda. Kanske möjligt i vissa fall, men ändå en stor inskränkning.

2)      En uppfinning måste vara reproducerbar, d.v.s. en metod måste generera samma utfall varje gång. Utövaren måste alltså utföra metoden med, milt uttryckt, stor precision. Dessutom bör en eventuell motspelare reagera identiskt varje gång. Lycka till.

3)      Patentlagen innehåller några undantag från det patenterbara området. Enligt § 1 är inte en regel eller metod för intellektuell verksamhet eller för spel en uppfinning. Vidare anger § 1c att ”patent meddelas inte på en uppfinning vars yrkesmässiga utnyttjande skulle strida mot allmän ordning eller goda seder”. Vad som innefattas av begreppen ”spel” och ”goda seder” är en tolkningsfråga, men eventuellt kan man läsa in idrottslig verksamhet och sportsmannaanda i dessa uttryck.

Villkor för patent finns även sammanfattade på PRV:s hemsida.

Sammantaget får man nog konstatera det ser lite kärvt ut för sagda metoder. Och kanske är det lika bra att slippa avgöra matcher och tävlingar i rättssalen till följd av påstådda patentintrång.

Dessutom slipper vi byta ut Pierre de Coubertins gamla sanning ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl” mot devisen ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att ha flest patent”.

Jonas Holmqvist, patentingenjör på PRV

1 kommentar

Filed under patent

One response to “Vad hände med den patenterade finten?

  1. I Bengt Löfgrens och Malcolm Dixelius fantastiska dokumentär ”CCCP hockey” (svtplay) talar Krutov om hur Larionov slog patenterade passningar.
    Det slogs en och annan patenterad passning i den femman.