Den moderna patentinvändningen – en 20-åring mogen för förändring?

Den 1 januari 2014 fyllde patentlagens nuvarande bestämmelser om invändning 20 år. Som modell för ändringarna av regelverket stod den europeiska patentkonventionen, EPC. Bemärkelsedagen förtjänar att uppmärksammas, särskilt eftersom det under våren funnits anledning att fundera över vilken roll invändningsmöjligheten spelar, både för patenthavaren och för tredje man.

Det har länge varit möjligt att framställa invändning vid PRV, men före ändringen 1994 var invändningstiden betydligt kortare, bara tre månader, och tiden räknades från kungörelsen av utläggning av patentansökan. Anmärkningar mot patentet som inkom efter tremånadersfristens utgång var inte invändningar i patentlagens mening men kunde ändå ha betydelse eftersom PRV, då som nu, tar hänsyn till varje omständighet som kan utgöra hinder mot patent och som verket får kännedom om innan patent meddelas. Om ingen invändning inkom inom invändningstiden tog PRV ställning till om patentet kunde bifallas. Syftet med ändringen var att förbättra för patenthavaren så att denne, i likhet med vad som gäller enligt EPC, inte skulle behöva invänta invändningsperiodens slut innan patent kan meddelas.

Ända sedan den moderna patentlagen trädde ikraft 1967 har invändningsförfarandets syfte varit att komplettera den granskning PRV utför av ansökan i jämförelse med känd teknik. Invändningen ger PRV möjlighet att få kännedom om material som inte tidigare beaktats, till exempel att uppfinningen använts öppet eller publicerats i en mindre, utländsk, tidskrift före ansökans prioritetsdag. Sådana omständigheter är nästan omöjliga för patentverken att få kännedom om utan tredje mans upplysning.

I förarbetena till nuvarande patentlag sägs att det finns ett behov av ett invändningsinstitut. Ett beviljat patent kan visserligen ogiltigförklaras men detta kan ofta bli mycket dyrt – både för det allmänna och för parterna – eftersom ogiltigförklaring kräver att talan förs i allmän domstol. För att undvika processer finns all anledning att se till att invändaren får en sådan ställning under patenteringsförfarandet att denne kan känna sig helt trygg i att hans/hennes synpunkter beaktas i samma mån som sökandens.

Eftersom ett patent ger en monopolställning för utnyttjande av viss teknik är det önskvärt att förhindra att patent upprätthålls i strid mot gällande bestämmelser i patentlagen. Bevekelsegrunden för att staten ska dela ut ensamrätt till vissa förfoganden av intellektuellt skapande är ju att uppfinningen därigenom publiceras och blir känd för allmänheten och att detta i förlängningen bidrar till teknikens utveckling. Ett felaktigt meddelat patent kan naturligtvis få motsatt effekt – nämligen att otillbörligt hindra teknikutvecklingen under patenttiden.

Här kan man lätt få uppfattningen att invändningsinstitutet endast tjänar tredje mans syften, men så enkelt är det nog inte. Patenthavarens intresse ligger inte enbart i att få en ensamrätt att utnyttja sin uppfinning, utan hellre i att få en ensamrätt som klarar utmaningen av en ogiltighetstalan. Ett patent kan alltid ifrågasättas, men om det klarat att nagelfaras i en invändningsprocess kan det ha större möjlighet att överleva andra giltighetsprövningar. Mot den bakgrunden kan invändningen sägas gagna även patenthavaren.

I början av 2014 överprövade PBR ett beslut från PRV att avskriva ett invändningsärende för att patentet inte längre var ikraft (PBR:s målnr 13-054). Patenthavaren hade nämligen slutat betala årsavgifter, varvid patentet förfallit enligt 51 § patentlagen. Enligt bestämmelsen i patentlagen inträffar förfallet från och med ingången av det avgiftsår för vilket avgiften inte betalats, dvs. med viss retroaktiv verkan. Det anses dock alltjämt ha haft giltighet från och med ansökans ingivningsdag till och med dagen före förfallodagen. Invändaren ville att PRV skulle pröva invändningen eftersom ett upphävande av patentet enligt invändningsbestämmelsen i 25 § patentlagen har effekt från och med ansökans ingivningsdag, dvs. med fullständig retroaktiv verkan. De senaste 20 åren har PRV:s praxis varit att avskriva invändningsärendet med motiveringen att det inte längre finns någon ensamrätt att upphäva. Den så att säga kvarblivande rätten mellan ingivningsdagen och förfallodagen har inte ansetts vara skäl för en annan bedömning. PBR noterar i domskälen att lagstiftningen inte reglerar hur handläggningen ska fortgå i ett invändningsärende där patenthavaren slutat att betala årsavgifter för patentet. Eftersom det inte kan uteslutas att en invändare vill att ärendet ska prövas trots att patenthavaren slutat att betala årsavgift får det, enligt PBR, anses åligga PRV att innan ett invändningsärende avskrivs underrätta invändaren om att patentet förfallit och fråga invändaren om denne ändå begär att invändningen ska prövas. Som en följd undanröjdes PRV:s avskrivningsbeslut och ärendet återförvisades för fortsatt handläggning.

Det finns fler exempel på att lagstiftningen inte helt hängde med när utläggningen av patent slopades för 20 år sedan. Det kan ju nämligen vara så att patenthavarens bristande årsavgiftsbetalning varit ett sådant ursäktligt misstag som berott på omständigheter utanför patenthavarens kontroll, och att patentet därför senare återinsätts enligt 72 § patentlagen. Den invändare som inte begärt att invändningen ska prövas trots att patentet förfallit får då vackert finna sig i att handläggningen av invändningsärendet är avskriven utan möjlighet till återupptagning, och att den enda möjligheten att få patentet upphävt är att allmän domstol förklarar patentet ogiltigt. Kanske är detta en rimlig konsekvens av att invändaren avstår att driva invändningsprocessen när patentet förfallit, men det kan å andra sidan anses vara rimligt att invändningsförfarandet återupptas om patentet förklaras vara ikraft efter en begäran enligt 72 §. För närvarande pågår en omfattande offentlig utredning av patentlagen (se Dir. 2012:99 med tilläggsdirektiv 2014:67) och kanske får några av dessa osammanhängande regler i patentlagen ett nytt sammanhang när resultatet av utredningen presenteras.

Intresset för ett billigt invändningsförfarande som komplement till PRV:s uppgift att söka bland känd teknik och granska och bedöma patentansökan kan alltså vara ganska starkt förankrat hos alla som har att förhålla sig till patent på det ena eller andra sättet. I våras remitterade Justitiedepartementet en departementspromemoria (Ds 2014:2) med förslag på en samlad Patent- och marknadsdomstol att inrymmas som en särskild domstol inom Stockholms tingsrätt, med en Patent- och marknadsöverdomstol inom Svea hovrätt. I promemorian föreslås att ärendelagen ska tillämpas på invändningsärenden som prövas i den nya domstolen. En konsekvens av tillämpningen av ärendelagen är att domstolen kan besluta om ersättning för rättegångskostnader enligt 18 kap. rättegångsbalken. En överprövning av PRV:s beslut i invändningsärende blir således inte längre billig för den förlorande parten. Samtidigt följs därmed den princip som gäller för andra civilrättsliga processer mellan två parter, att den vinnande parten ska ersättas för de kostnader han/hon haft för att bevisa sin rätt. Ett annat förslag som förs fram i departementspromemorian är att den nya domstolen inte ska behålla den officialprövningsmöjlighet som PBR har idag om invändaren återkallar invändningen. Det allmänna intresset av att felaktigt meddelade patent inte upprätthålls har starkt stöd i dagens lagstiftning genom 26 § patentlagen, som stadgar att om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas om det finns särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att den tidigare kända teknik som invändaren grundat sin talan på i det närmaste utgör ett uppenbart hinder mot patent och att patentet därför aldrig borde ha meddelats. I en civilrättslig patentprocess i allmän domstol förfogar parterna dock huvudsakligen över processen, och den officialprövning som idag har utrymme i invändningsprocessen kan anses bli en alltför främmande fågel i sammanhanget.

Kanske är det 20-åriga invändningsförfarande vi idag känner moget för förändring. En förhoppning är dock att sådana förändringar sker med respekt för de behov som möjligheten till en kostnadseffektiv invändning fyller, så att vi kan fortsätta fylla på den tekniska kunskapsbanken med hjälp av starka patent.

/Louise Jonshammar, jurist på Patent- och registreringsverkets patentavdelning sedan 2004

Denna artikel har först publicerats i Blendow Lexnova, maj 2014.

Kommentarer inaktiverade för Den moderna patentinvändningen – en 20-åring mogen för förändring?

Filed under patent

Kommentarer inaktiverade.