Open Innovation och IPR = sant

Ni har säkert hört det förut. Buzzwordet ”Open Innovation”, alltså öppen innovation, som av påivrare ses som ett nytt tänk och att alla som inte tänker så, tänker fel – eller kanske bara har tänkt för länge. Pragmatiker fnyser istället att ämnet innovation så gott som alltid har handlat om att samverka. Vår infrastruktur gällande informationsutbyte har i vart fall förändrats högst väsentligt inom en ganska kort tidsrymd. Rimligt borde detta också avspegla sig i nya arbetsvägar för att nå innovationer. Det banar alltså väg för utvecklingstrenden med öppen innovation.

Jaha, och vad ligger då i det öppna innovationsbegreppet kanske någon undrar? Ja, det är det många som undrar kan jag meddela. Jag deltog nyligen på en SNITTS (Swedish Network for Innovation & Technology Transfer Support)-utbildning i Lund som avhandlade IP-frågor inom forskningssamverkan och Open Innovation. Där fanns gott om innovationsrådgivare, jurister och även en och annan riskkapitalist. Kort sagt: det blev bra diskussioner. Just när det gällde frågan vad som egentligen ingår i begreppet märktes verkligen att allt inte är så glasklart.

För egen del har jag kommit fram till att det nog är lättast att betrakta det öppna innovationsbegreppet ur två olika synvinklar, en mer teoretisk och den andra mer praktisk.

Den teoretiska synen vilar framförallt på definitioner i böckerna ”Open Innovation: The New Imperative for Creating and Profiting from Technology” och ” Open Innovation: Researching a New Paradigm” av Henry Chesbrough, professor vid vid Haas School of Business University of California,  som brukar ses som fadern till begreppet. Synsättet innebär förenklat att man låter företagets/organisationens gränser luckras upp under arbetet fram mot en innovation. Målsättningen är inte att med enkom egna medel nå fram till målet, snarare handlar det om att hitta bästa vägen fram oavsett om det innebär samverkan med folk utanför sin organisation. När det uppstår eventuella sidospår kan man med fördel låta andra ta dessa vidare istället för att lägga det i malpåse. Håller man sig till detta breda synsätt, vilket man absolut kan göra, och till och med också kanske bör göra, så blir det för det flesta FoU-företag väldigt lätt att motivera att man redan jobbar med öppen innovation. Och visst så kan det nog vara. Men begreppet handlar alltså mer om en utvecklingstrend snarare än något som bara ska bockas av.

En annan syn jag har är mer praktiskt orienterad och utgår ifrån olika arbetsmetoder som har utmejslats, och som ofta åberopas som metoder i verktygslådan för öppen innovation. Här handlar det ofta om olika sätt att samla in och bearbeta idéer. Vilket tillvägagångssätt man väljer bör styras av om det handlar om ett hett eller ett mer moget teknikområde, och hur många människor det är som kan tänkas ha någon kännedom om det.

I fallet att det är ett hett område och väldigt många är intresserade, ta t ex populära konsumentprodukter, så kan det vara vettigt att också vända sig till just den breda massan eftersom man inte har någon aning om i vems huvud som en kittlande tanke kan finnas. Populära metoder här är att arrangera en bred idétävling, eller kanske starta någon slags idéportal. Funderar du på att vara med och bidra med någon idé bör du också fundera över om det verkligen är du som har rätten till idén, eller om det möjligen är din arbetsgivare som ska ha första tjing (Lag (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar). Sedan bör man alltid också noga fundera över sina taktiska skäl bakom att eventuellt ge upp möjligheten till ett eget ägande, exempelvis genom patent.

Är det istället ett mer moget område men fortfarande väldigt många som är insatta kan man satsa på att sprida mer specifika problem för att sedan säkra de bästa lösningarna. Själva valen av lösningar kan också vara olika öppna, allt ifrån att företaget väljer till att det istället är användarna som väljer.

Är det däremot endast specialister som kan förväntas vara insatta kan det förstås vara bättre att också försöka rikta sig mot just dessa, och är det dessutom ett moget teknikområde så kanske det redan finns ett antal väletablerade aktörer. I dessa fall kan man säga att det öppna innovationsarbetet i mångt och mycket liknar hur man redan har hanterat detta innan man överhuvudtaget började prata om just öppen innovation. Det handlar i dessa fall framförallt om forskningssamverkan, trippelhelix-modellen, samarbetsplattformar, rena företagssamarbeten, överlåtelser av immaterialrättigheter, bildande av patentpooler samt in-, ut- och korslicensiering av teknik.

I verktygslådan för öppen innovation har vi alltså olika verktyg för att koppla ihop människor över organisationsgränser för att främja innovation. Många av dessa verktyg utnyttjar möjligheterna till sammankoppling som internet (webb 2.0) har gett oss. Men det finns fler viktiga verktyg här och ett är faktiskt immaterialrätten* – till skillnad mot vad många först kanske tror!

Till och med i den mest öppna av de öppna strategierna utnyttjas ofta immaterialrättigheter på strategiska sätt. Principen kan exempelvis vara att man släpper det mesta fritt men sedan ser till att det fria leder till något som man har skyddat, och också kan ta bra betalt för. Det är även värt att tänka på att när man bestämmer sig för att ge något så kan det vara viktigt att gåvan ordentligt uppmärksammas. Man kan då behöva ett tydligt omslagspapper. Det kan vara i form av patent som man deklarerar ett fritt utnyttjande av, eventuellt begränsat till en viss krets.

Självklart kan även immaterialrättigheter användas på sätt som kan verka destruktivt för öppen innovation, allt beror på strategin. En sluten och protektionistisk strategi vilar ofta på patentskydd, men även en öppen och samarbetsvillig strategi kan baseras på patent**. Genom patent fås en sorts affärsmässig/juridisk paketering av teknik som man sedan kan skylta med i syfte att nå affärsuppgörelser eller samarbeten. Patenten kan därigenom utnyttjas som en sorts teknikmarkörer, och inte bara något som ger skydd.

Se alltså upp för den tyvärr ganska utbredda missuppfattningen att öppen innovation skulle innebära att man inte bryr sig om immaterialrättigheter. Jag tror att det är själva ordet ”öppen” som leder tankarna mot att man gratis, publikt och utan några krav på motprestation skulle förväntas ge ifrån sig resultatet av intellektuella ansträngningar. Det är absolut inte så. Öppenheten handlar inte om att ge upp ambitionen att profitera på resultatet av egna eller gemensamma intellektuella ansträngningar. Vad det däremot kretsar kring är hur man uppnår ett mer kreativt och rörligt innovationsarbete med effektiva metoder.

Faktum är att hela utvecklingen mot allt öppnare innovation snarare gör det än mer viktigt att tänka på detta med immaterialrättigheter och att ha en bra IP-strategi!

TÄNK ÖPPET – TÄNK STRATEGISKT – TÄNK IP. Eller gör bara som Nalle Puh sa – ”tänk, tänk, tänk”.

*Immaterialrättigheter kallas på engelska för ”Intellectual Property Rights” (IPR). Begreppet ”Intellectual Property” (IP) siktar ibland bredare och omfattar allt som upplevs som egendom skapad genom intellektuellt arbete. Det finns flera typer av immaterialrättigheter, de viktigaste kan sägas vara patent, design/mönster, varumärke och upphovsrätt. För just innovationer är patent en särskilt central immaterialrättighet. Detta på grund av att många innovationer är av slaget patenterbara uppfinningar som har fått, eller åtminstone står inför, ett insteg på marknaden.

**Ett patent visar den tekniska lösningen på ett problem för allmänheten (uppfinningen publiceras) mot att ägaren/ägarna av patentet får en ensamrätt att utnyttja en uppfinning under en begränsad tid (20 år). Ordet patent kommer från latinets litterae patentes som fritt översatt betyder öppet brev och grundtanken är att det ska främja innovation genom öppenhet. Betänker man det kan faktiskt hela patentsystemet betraktas som ett slags gigantiskt ramverk för öppen innovation.

/John Sjöberg, patentingenjör på PRV

Kommentarer inaktiverade för Open Innovation och IPR = sant

Filed under immaterialrätt

Kommentarer inaktiverade.