Telefonkiosken snart ett minne blott

Jag minns den som en orange stålbur med fönsterdörr inhysandes en grön telefonapparat med en slokande stålkabel till minne av en bortsliten telefonlur samt en ställning med tre hängande rester av telefonkataloger. Sedermera blev de bruna, grå, röda och t.o.m. lila tror jag. Men det är den där första minnesbilden som finns kvar. Och i år tas de sista ur drift. Vila i frid kära telefonkiosk.

"Dubbelpagoden" vid Kornhamnstorg. Ännu i funktion i maj 2015!

”Dubbelpagoden” vid Kornhamnstorg. Ännu i funktion i maj 2015! Från början fanns det två telefonnät; Telegrafverkets Rikstelefonnät och Stockholms Allmänna Telefonaktiebolags nät. En automat för respektive nät.

De första telefonkioskerna sattes upp i Stockholm under 1890-talet, men först år 1901 tog spridningen fart runtom i Sverige när Telegrafverket började placera ut den klassiska så kallade ”pagodkiosken” ritad av ingenjör Hjalmar Celion. Konstruktionen påstås vara patenterad, men något kioskpatent hittar jag inte vid en snabb kontroll. Däremot ett patent på stag för telefonstolpar, se GB190212099, så det är möjligt att man avser en i kiosken ingående detalj. Ett antal av dessa skönheter med ljuddämpade träväggar, dekorglas och vackert trägallerverk nedtill som skydd mot hundar står fortfarande kvar som ett dekorativt inslag i miljön.

Den modell jag minns tycks härstamma från 1961, strax efter att Televerket införde sin karakteristiska färg ”teleorange”. Denna kiosk måste ha varit långlivad eftersom jag minns den från in på 90-talet. Redan 1964 togs en ersättningsvariant fram bestående av aluminiumprofiler och heltäckande härdade glasväggar som erbjöd bättre skydd mot väder. Denna modell ritades av arkitekt och formgivare Carl-Axel Acking, känd bl.a. för inredningen på hotell Malmen och Continental i Stockholm.

Apropå bortslitna lurar och sönderrivna kataloger eskalerade vandalismen av telefonkiosker under 80-talet och Televerket kontrade med kampanjen ”Stoppa sabbet”.Stoppa sabbet Allmänheten fick möjligheten att bidra till reparationer av telefonkiosker och alla skolbarn fick en lektionsfri dag för att istället måla fredliga omslag till telefonkatalogerna. Kampanjen gjorde en intressant gir när Televerket fick för sig att spä på budskapet genom att göra en spelfilm om våld och vandalisering – och visa den för alla högstadieelever. Demonregissören Staffan Hildebrand flögs in och snart visades filmen ”Stockholmsnatt” med Paolo ”Kungen av Kungsan” Roberto i klassrummen. Paolo och hans tuffa gäng driver runt på stan, levererar klassiska repliker och sparkar ner telefonkiosker och förbipasserande. Reaktion? Mer vandalism. Tack för det Televerket.

Nåja, nog om detta minnesvärda sidospår. År 1981 fanns det 44 000 telefonautomater i Sverige. Under 80-talet handikappanpassades en delmängd av kioskerna och under 90-talet ersattes myntautomaterna av telefonkortsautomater. Letar man patentdokumentation inom området finns det en mycket tydlig klassificering av telefonkiosker – E04H 1/14 Telephone cabinets. Klassen innehåller ungefär 1 000 dokument och särskilt många fler lär det väl aldrig bli om nu inte vissa bortglömda varianter mot förmodan får ett sent genomslag. T. ex. telefonkiosk med väntrum enligt US2438891 eller kombinerad offentlig toalett och telefonkiosk enligt JPH07217233. Jag är personligen tveksam. Men nog känns det lite trist och märkligt att ett klassiskt gatuinslag nu försvinner.

”Nu har vi honom. Samtalet kommer från en telefonkiosk på Valhallavägen.”
”Men kioskerna finns ju inte kvar?”
”Fanken. Skicka Stålmannen för kontroll.”
”Han strejkar. Nån har knyckt hans omklädningsrum.”
”Dårar! Tror de att man kan montera ner samhällsfundament utan konsekvenser?!”

Avslutningsvis ett tips: åtta mediestudenter på Volda Högskola i Norge har instiftat Telefonkioskens dag den 4:e mars. Sprid budskapet vidare. Och Stoppa sabbet.

/Jonas Holmqvist, patentingenjör på PRV.

Källor: Tekniska museet, Telia

1 kommentar

Filed under innovation

One response to “Telefonkiosken snart ett minne blott

  1. Fantastisk text! Särskilt passagen om Stålmannens omklädningsrum. Stoppa sabbet var det första jag tänkte på när jag läste ingressen. Minns mycket väl en kollektiv tittning i Norrtullsskolans matsal i mitten av 80-talet. I sällskap av självaste Paolo himself. Efter filmen var det – lite sent för sin tid kanske – klassisk frågestund/gruppterapi. Paolo försäkrade att han nu gjort upp med sitt gamla liv som sabbare. På frågan vad han tänkte göra nu svarade han entusiastiskt att han ”köpt ett tryckeri tillsammans med sin far” och att han nu skulle börja trycka. Exakt vad han skulle trycka framgick inte, men vi får väl hoppas att det inte enbart inskränkte sig till nya telefonkataloger (som ju gick en säker död tillmötes, även om Gula Sidorna hängde i något längre…). Men, det har ju gått bra för Paolo. Man önskar man haft mod och förkunskaper nog att ställa sig upp där och då och berätta för auditoriet att han med tiden skulle bli den ende verklige karaktären i Stieg Larsson-trilogin och att tryckeriet nog säkert skulle komma till användning för en och annan träningsbibel och kokbok. Samt att det var en mikrofon han egentligen behövde, för han skulle ju komma bli utsedd till årets talare på Talarforum 2013. Respekt, Paolo!