Det osannolika Eiffeltornet

eiffeltornet1

Ritning av Eiffeltornet publicerad i en patentskrift 1884.

På Frankrikes nationaldag står jag och tittar på ett av världens mest kända byggnadsverk, vars symbolvärde knappast kan överskattas. Jag tänker på dikten ”Havet” av Göran Palm, men byter ut begreppet havet mot ordet Eiffeltornet. Den övergripande känsla som dikten uttrycker tycker jag är den av overklighet, nästan som att det jag ser inte finns på riktigt. Flera är också de osannolika tillfälligheter i historien som gjorde att tornet med sitt specifika utseende och namn kunde byggas och bevaras till idag.

Ett blivande rivningsprojekt
En pylon av nätformat smidesjärn blev vinnaren bland de fler än hundra bidragen i tävlingen om att bygga ett 125 meter brett och 300 meter högt torn till världsutställningen i Paris 1889. Meningen var först att det skulle rivas efter 20 år, när hyreskontraktet för den underliggande marken på Champ-de-Mars skulle upphöra att gälla. Rivningen blev till slut inte av på grund av att tornet var välbesökt, att upphovsmannen Eiffel var vid liv och kunde tala för sin sak och att det bedömdes som användbart, till exempel för trådlös telegrafering. Dessutom var det fortfarande den högsta byggnaden i världen; först år 1931 skulle höjdrekordet (i antal meter inklusive antenn) slås av Empire State Building i New York.

Namnbyte till Eiffel
Pylonen i Paris hette till en början ingenting bestämt, utan kallades bland annat 320-meterstornet innan upphovsmannens efternamn kom att bli en del av benämningen. Mindre känt är att också upphovsmannens officiella efternamn var en sentida konstruktion.

I samband med det fransk-tyska (fransk-preussiska) kriget 1870-1871 blev en fransman vid namn Alexandre Gustave Bönickhausen dit Eiffel anklagad för att vara spion, sannolikt till stor del på grund av sitt tyska namn och ursprung. Familjens anfader, som hette Bönickhausen, hade i början av 1700-talet kommit till Paris från Eifel-området i nuvarande Tyskland och funnit att fransmännen hade svårt att uttala hans efternamn. Därför började han använda dubbelnamnet Bönickhausen dit Eiffel, som familjen sedan fortsatte att kalla sig i flera generationer. Alexandre Gustave Bönickhausen dit Eiffel blev friad i rätten från alla spionanklagelser, men han beslutade sig för att försöka byta efternamn.

I Frankrike kunde man inte – och kan fortfarande inte – byta vare sig för- eller efternamn utan godtagbara skäl. År 1880 gav ett domstolsbeslut Alexandre Gustave Bönickhausen dit Eiffel rätten att bära efternamnet Eiffel. På så sätt skapades Alexandre Gustave Eiffel, eller Gustave Eiffel som han oftast kallade sig och under vilket namn han är känd idag.

Eiffels väg till byggsvängen
Gustave Eiffel, född i Dijon i Frankrike 1832, var den ende sonen av tre begåvade barn till en militär och hans hustru, som handlade med kol. Eftersom föräldrarna var mycket upptagna blev han och systrarna omhändertagna av familjens äldre generation och han tydde sig även till en morbror, som var kemist, entreprenör och fabriksägare. Eiffels skolgång gick mindre bra under tiden i Dijon, där han var uttråkad och mest såg skolan som slöseri med tid. Genom moderns affärsframgångar hade familjen råd att låta sonen studera vid fina skolor i Paris och Eiffel skärpte till sig tack vare sitt nyupptäckta, stora intresse för historia och litteratur. I Paris började han förbereda sig för antagningsproven till den finaste av alla Grand Écoles, den tekniska högskolan École Polytechnique. Han kom inte in, men låg högt upp på rankningslistan över de studenter som inte blivit antagna. Istället kom han in på École Centrale des Arts et Manufactures (eller École Centrale Paris), som idag är en mycket prestigefull Grand École.

Eiffel tog examen med inriktning mot kemi och planerade att ta anställning i sin morbrors fabrik, men ett familjebråk mellan morbrodern och hans föräldrar om politik satte stopp för detta. Istället började han arbeta för ett litet företag som bland annat konstruerade järnvägsbroar, vilket var en framgångsbransch under den industriella revolutionen. Han gjorde sig ett namn som expert på användningen av gjutjärn, smidesjärn eller stål i konstruktioner och snart hade Gustave Eiffel ett eget företag. Några av de byggprojekt han genomförde var stommen till Frihetsgudinnan i New York, Paradis Latin-teatern i Paris, samt många broar, stationer och viadukter i bland annat Frankrike, Peru och Rumänien.

Patent på Eiffeltornet
Med två av sina anställda, ingenjörerna och konstruktörerna Émile Nouguier och Maurice Koechlin, skaffade sig Eiffel i september 1884 patent på Eiffeltornets vindtåliga konstruktion. I december samma år köpte Eiffel ut sina medsökande och fick därmed ensamrätt till patentet, nummer 164364:  FR 164364 A, se även bilden ovan. (Observera att detta patent på grund av sin höga ålder inte finns i databasen Espacenet för närvarande). Bakom ansökan till tävlingen till världsutställningen 1889 stod dock alla tre ingenjörsnamnen, samt arkitekten Stephen Sauvestre.

Eiffels liv efter Eiffeltornet
Eiffeltornet blev ett av de sista stora byggprojekt som Eiffel kom att avsluta, trots att det varit en framgång; bland annat hade det bara tagit strax över två år att bygga och inte en enda byggnadsarbetare hade förolyckats under arbetstid. Eiffels stjärnstatus gav honom många erbjudanden och han övertalades att hjälpa till med det pågående bygget av Panamakanalen, som redan hade gått illa med tusentals döda arbetare, förseningar och för höga kostnader. Det hela slutade med en rättsprocess om korruption och om många småsparares förlorade pengar. Eiffel var en av dem som dömdes, men hans dom ogillades. Skadan var dock redan skedd och bygget av Panamakanalen avslutades först 1914 av USA istället för Frankrike.

Efter turerna i rätten ägnade sig Eiffel mestadels åt aerodynamisk forskning och meteoro-logiska studier, ofta med Eiffeltornet som hjälp. Han skrev också flera böcker om Eiffeltornet och om sina forskningsresultat. Hans sista patent, publicerat 1920, handlade om snabba flygplan, FR 503363 A och utarbetades under första världskriget, då Eiffeltornet för övrigt var stängt för vanliga besökare. Eiffel avled 1923 och ligger begravd på Levallois-Perret-kyrkogården, som ligger strax nordväst om Paris.

flygplan

Flygplan av Eiffel publicerad i en patentskrift 1920.

Eiffeltornet idag

Eiffeltornet lockar över sju miljoner besökare varje år. Går man uppför de trappor som dagens besökare får beträda befinner man sig på andra våningen och 115 meters höjd, där man både hittar hissarna till toppen samt den restaurang som har tornets högsta gastronomiska höjd: Le Jules Verne, med flera veckors väntetid för ett bord. Snabbare går det då att köpa sig en souvenir, till exempel något i stil med den schweiziska byggsatsen beskriven i patentskriften CH 249151 A, vilken även använts som referens i liknande, avslagna patentansökningar. Bland nyregistrerad design i USA finns ett vinställ, US D609064 S, och en nyckel, US D725997 S, som båda föreställer Eiffeltornet. Dessa ting och alla besökare hjälper till att bekräfta vad Gustave Eiffel konstaterade redan under sin livstid: att Eiffeltornet är mer berömt än han själv.

/Laura Enflo, patentingenjör på PRV

Exempel på vidare läsning om Gustave Eiffel och Eiffeltornet:
Eiffeltornets hemsida: http://www.toureiffel.paris/en.html
Eiffel, Gustave (1900). Travaux scientifiques exécutés à la tour de trois cents mètres de 1889 à 1900. Paris, Frankrike: Maretheux
Seitz, Frédéric (2014). Gustave Eiffel, le triomphe de l’ingénieur. Paris, Frankrike: Armand Colin. ISBN: 978-2-200-27196-1

Kommentarer inaktiverade för Det osannolika Eiffeltornet

Under patent

Kommentarer inaktiverade.