Svensken som räddade Paris och några av de patent han såg

De senaste dagarna i Frankrike har jag tänkt på och imponerats av parisarnas förmåga att känna livsglädje, trots blodbad och andra tragedier som drabbat dem både förr och nu. Precis som Paris valspråk lyder: Fluctuat nec mergitur, så gungar staden hit och dit men klarar sig från att sjunka.

I augusti 1944 fick general Dietrich von Choltitz, nyutnämnd överbefälhavare för Paris och dess förstäder, direkta order av den ökände tyske diktatorn att spränga Paris symbolladdade och ovärderliga byggnader i luften, till exempel Triumfbågen och troligen även Eiffeltornet. Dessutom var det meningen att floden Seine skulle svämma över och på så sätt skulle tiotusentals parisare utplånas från den sommarvarma jordens yta. För att undvika obeslutsamhet hade von Choltitz informerats om att hans hustru och barn hemma i Tyskland skulle straffas (såkallad Sippenhaftung) och förmodligen dö om han inte såg till att förstöra Paris. Detta hot framfördes trots att von Choltitz var känd för att följa order med preussisk noggrannhet.

Omkring fyrtio år innan Paris öde lades i händerna på von Choltitz satt Gustaf Nordling, Sveriges generalkonsul i den franska huvudstaden, på sin skrivbordsstol och lyssnade uppmärksamt. Han hade en ingenjör vid namn Sven Wingquist på besök, som visade upp en rykande färsk patentskrift och berättade att han ville starta upp en affärsverksamhet i Frankrike.

”Du får ta hand om det”, sade konsul Nordling till sin tjugofemårige son Raoul, som var vicekonsul. ”Jag förstår så litet av det där”.

Raoul Nordling, den unge teknikintresserade sonen som bortsett från sin svenska militärtjänstgöringstid hade bott hela sitt liv i Paris med sin franska mor Jeanne och sin svenske far, tog hand om saken så till den grad att han kom att sitta som styrelseordförande i det franska dotterbolaget i många år. Moderbolaget hette AB Svenska Kullagerfabriken (SKF) och rullade på bra efter att Sven Wingquist (som föddes för precis 139 år sedan) utvecklat sin mer ursprungliga kullageridé (se det svenska patentet nummer 24160) till något mycket mer användbart (se det svenska patentet nummer 25406). Det genialiska i det senare patentet var att kullagret hade två eller flera rader med kulor istället för bara en rad. Dessa kulrader placerades enligt en särskild, sinnrik geometri. På så sätt kunde kullagret bära upp en större tyngd än den tidigare modellen och var inte lika känsligt för snedställning hos axlar. Detta innebar att många tidigare problem fick sina lösningar och den nya typen av kullager lade snart beslag på en majoritet av marknadsandelarna. Idag har SKF fler än 100 fabriker i hela världen och omkring 50000 anställda, varav cirka 3000 i vardera Sverige och Frankrike.

Ett annat, äldre bolag som hade stor nytta av Raoul Nordlings kunskaper och kontakter var företaget AB Separator (nuvarande Alfa Laval), vilket grundades av ingenjörerna Gustaf de Laval och Oscar Lamm år 1883. Av dessa två var det de Laval som var uppfinnaren och han genererade under sitt liv knappt hundra patent. Flera av dem handlade om den för AB Separator så viktiga separatorn, vilken var konstruerad för att separera grädden från mjölken, se t ex det svenska patentet nummer 187. Lamm fungerade som företagets verkställande direktör, men redan efter tre år lämnade han företaget av den orsaken att han var tveksam till att exploatera de Lavals nya uppfinningar emulsorn, som såg till att fettet var jämnt fördelat i oljan eller vätskan (se det svenska patentet nummer 60) och laktokriten, som kunde bestämma mjölkens fetthalt (se det svenska patentet nummer 413). Raoul Nordling satt i styrelsen för AB Separators franska dotterbolag i över femtio år fram till sin död; de sista trettio av dem som styrelseordförande. Till hans främsta insatser för företagets räkning hör de lyckade förhandlingarna med det franska tullverket under första världskriget, som tjänade till att häva blockaden av inkommande varor och post, uppkomna på grund av att AB Separator misstänktes vara allierat med tyskarna.

Raoul Nordling, denne relativt okände välgörare, stod efter hand i bakgrunden av ett försvarligt antal svenska företag som verkade i Frankrike, inklusive till exempel Sandvik AB och AGA. Han fick sin utkomst som affärsman, men tog sig även tid för obetalda befattningar såsom svenska generalkonsulämbetet från år 1926 efter sin fars död, samt ordförandeskapen i svenskkolonins två främsta utposter i Paris: Svenska Klubben, grundad 1891 med Alfred Nobel som medlem, och Sofiaförsamlingen (Svenska kyrkan).

Raoul Nordling

Byst av Raoul Nordling (1882-1962) vid ett fönster på Svenska Klubben i Paris.

När von Choltitz dök upp i Paris inledde Raoul Nordling (och i viss mån hans bror Rolf efter att Raoul blivit sängliggande ett par dagar till följd av en hjärtattack) genast intensiva förhandlingar för att befria tusentals politiska fångar som satt i olika fängelser och läger i Frankrike, av vilka de flesta väntade på avrättning eller deportation, trots att Tyskland nu i princip hade förlorat kriget. Nordling saknade tillstånd från svenska UD att bedriva sådan räddningsverksamhet, men hävdade att han dels agerade som privatperson och dels inte kunde fråga UD om lov på grund av brist på både tid och pålitliga kommunikationskanaler, eftersom kontakterna med UD alltid gick via Berlin.

Resultaten lät inte vänta på sig. Under några hetsiga veckor fick Nordling till stånd en fångutväxling mellan privatpersonen Nordling och tyskarna, trots att han själv inte hade en enda fånge att lämna i utbyte. Det totala antalet fångar som räddades går inte att fastställa, men det rörde sig om minst 3500-4000 personer.

Mest känd – i den mån han över huvud taget är bekant – är Raoul Nordling för sina idoga försök i augusti 1944 att övertala von Choltitz att skona Paris från förstörelse genom en framförhandlad vapenvila i väntan på stadens befrielse. Exakt hur det gick till när von Choltitz och Nordling diskuterade dessa frågor (bland annat med hjälp av den tyske tolken Emil Bender) är det ingen som vet idag, bortsett från de knapphändiga uppgifter som står att läsa i von Choltitz memoarbok från 1951 och Raoul Nordlings korta krigsskildring från 1945, av vilka den senare publicerades först 2002 efter att ha återupptäckts 1995, samt ett antal vittnesmål från bland andra Sveriges vicekonsul Gustav Forssius. Skeendet dramatiserades av Cyril Gély 2011 och sattes upp i svensk översättning på Stockholms stadsteater 2014. Samma år hade den kritikerrosade filmen Diplomati premiär, som bygger på Gélys pjäs och som ger mer eller mindre plausibla svar på frågan vad som egentligen hände.

Det är alltså svårt att med säkerhet veta vilken betydelse Nordling hade för von Choltitz beslut att skona Paris från ödeläggelse. Likväl står det klart att Nordling blev utnämnd till hedersmedborgare i Paris 1958, samma år som Churchill och Eisenhower. Nordling erhöll även flera utmärkelser av franska staten och fick dessutom sätta sitt namn på ett antal gator och ett torg, alla i Frankrike.

Square Raoul Nordling

En del av Square Raoul Nordling i 11:e arrondissementet i Paris.

I Sverige har Raoul Wallenberg med rätta gett sitt namn åt många gator och torg. Elsa Brändström och Folke Bernadotte har också fått sådana erkännanden. När, undrar jag, kommer man att kunna promenera på Raoul Nordlings gata någonstans i Sverige?

/Laura Enflo, patentingenjör på PRV

För vidare läsning:

  • Nordling, Raoul (2002) Sauver Paris (svensk titel: Mannen som räddade Paris, utgiven 2004 och 2014 av Instant Mathematics förlag)
  • Choltitz, Dietrich von (1951) Soldat unter Soldaten, Europa Verlag
  • Lacroix, Jean-Pierre (2012) Svensken som räddade Paris [artikel] http://www.dn.se/ledare/kolumner/svensken-som-raddade-paris/, publicerad 2012-01-18 i Dagens Nyheter

 

 

Kommentarer inaktiverade för Svensken som räddade Paris och några av de patent han såg

Filed under patent

Kommentarer inaktiverade.