Metronomen – Patentet som beviljades fel uppfinnare

Ticktackticktack, eller tiiick taaack tiiick taaack, eller till exempel 60 tick- eller tack-ljud i minuten som en sekundvisare på ett väggur. Så låter en mekanisk metronom när den är igång och dess tekniska särdrag har inte ändrats på 200 år.

malzels-metronom-laura-enflo-musee-de-la-musique-paris

Mälzels metronom, patenterad 1815-1816, på Musée de la musique i Paris. Mälzel själv är förmodligen avbildad på brons-medaljen till höger. Något annat porträtt av honom är inte känt. Foto: Laura Enflo, 2016.

En metronom är med andra ord en taktmätare som slår en fast puls. Den kan vara mekanisk (se bilden), elektronisk eller i mjukvaruformat. Metronomen används av musiker för att hitta rätt tempo och den är därför obligatorisk för många att ha i en repetitionslokal eller studio. Dessutom har flera kompositörer skrivit musik för metronomer, till exempel György Ligeti, som år 1962 skrev Poème symphonique för 100 metronomer. Till den musicerande släktingen är metronomen alltså en passande julklapp.

Beethoven blev entusiast

När Ludwig van Beethoven fick höra talas om detta nya mätinstrument – även om han vid det laget var nästan helt döv – blev han så entusiastisk att han i november 1817 skrev till en kompositörskollega om hur han nu skulle sluta använda de oprecisa tempoangivelserna allegro (hastigt), andante (gående), adagio (sakta) och presto (mycket hastigt). Istället började han ange det avsedda tempot enligt skalan på Mälzels metronom (t ex att fjärdedelsnoter skulle spelas med hastigheten 96 slag per minut), vilket var omtvistat på grund av att tempoangivelser på italienska var – och är – standard. I nutid ignoreras ofta Beethovens metronomangivelser, eftersom en vanlig uppfattning är att musiken annars skulle spelas för snabbt, bland annat med avseende på våra mer sentida musikinstrument med större vibrato och på våra nutida, större musiksalar. En annan förklaring är att det var något fel på Beethovens metronom, men det har inte kunnat beläggas.

Metronomen inspirerade Beethoven i hans komponerande. Under en måltid med Mälzel och några andra vänner improviserade Beethoven en humoristisk hyllningskanon till Mälzel och till metronomen som sjöngs kring bordet. Sedan bearbetade Beethoven melodin och rytmen till att bli en del av andra satsen i sitt stora orkesterverk den åttonde symfonin (op. 93). Melodin och rytmen i satsen härmar en metronom som slår takten och som efter en stund behöver dras upp för att kunna ticka igen.

I samband med metronomens ankomst knöt Beethoven återigen vänskapens band med Mälzel, efter att några få år tidigare ha blivit rasande på och stämt honom för att Mälzel utan lov och utan att referera till Beethoven vid flera tillfällen hade framfört en tidig version av orkesterstycket ”Wellingtons seger” (op. 91), som Beethoven komponerat för Mälzels musikapparat panharmonikon. Den gången slutade det juridiska efterspelet i en förlikning mellan båda parter. I Beethovens skriftliga vittnesmål beskrev han Mälzel som ”…ein roher Mensch gänzlich ohne Erziehung ohne Bildung…” […en brutal människa helt utan uppfostran utan bildning…]. Kanske hade Beethoven hållit fast vid denna åsikt om han hade vetat sanningen bakom metronomen.

Winkels mekaniska, musikaliska kronometer

Vid besök i Amsterdam träffade Mälzel uppfinnaren Dietrich Nikolaus Winkel (1777-1826), som visade honom en musikalisk kronometer med en svängande pendel. På pendeln fanns förskjutbara vikter på var sin sida om jämviktsläget för att kunna slå en fast puls. Pendelns längd kunde ändras och därmed också pendelns svängningshastighet. Mälzel tog med sig idén, lade till en skala på instrumentet och patenterade det i Paris, London och Wien åren 1815-1816. Det brittiska patentet finns här: gb3966. Han kallade instrumentet för metronom och gjorde en omfattande reklamkampanj i olika musikrelaterade tidningar. Mälzels metronom blev en storsäljare.

Även Winkel nåddes av nyheten att Mälzel börjat sälja en metronom som var misstänkt lik hans egen musikaliska kronometer. Winkel skrev därför till en betydande musiktidskrift i Tyskland, Allgemeine musikalische Zeitung, för att meddela detta, men brevet publicerades inte. När Winkel sedan fick se ett fysiskt exemplar av Mälzels metronom så skrev han på nytt till Allgemeine musikalische Zeitung, nu helt övertygad om Mälzels idéstöld. Denna gång publicerades Winkels brev, men inget ytterligare hände förrän Mälzel återkom till Nederländerna för att sälja metronomer ett par år senare. Då passade Winkel på att dra Mälzel inför en kommitté på Kungliga institutet (nuvarande KNAW: Koninklijke Nederlandse Akademie van Wetenschappen) i Nederländerna. Mälzel infann sig, men nekade först demonstrativt. Senare erkände han dock att det var tack vare Winkels uppfinning som han hade kunnat konstruera metronomen, men Mälzels metronomtillverkning stoppades inte. Mälzel flyttade till Frankrike, fortsatte att sälja metronomer och – till råga på allt – att påstå att han själv var uppfinnaren.

Winkels möjligheter i Sverige idag

Om Mälzel fått patent idag i Sverige på Winkels uppfinning, så hade Winkel kunnat göra en invändning till PRV inom nio månader efter patentet meddelats för att begära patentets upphävande, eller – i fall att Winkel precis som i verkligheten hade upptäckt detta först senare – väcka talan om överföring av patent i Patent- och marknadsdomstolen i Stockholm.

Lite mer om Mälzel

Inte mycket är känt om Mälzel, som i nästan hela sitt liv reste runt från plats till plats för att visa upp sina olika uppfinningar, bland annat i USA. Hans fullständiga namn var Johann Nepomuk Mälzel. Man vet att han föddes i Regensburg, förmodligen år 1772. Han dog 1838; enligt uppgift på briggen Otis efter att i en knapp vecka ha druckit en stor mängd Bordeauxvin i sin hytt. Därefter sänktes han i havet någonstans utanför South Carolina, USA.

Laura Enflo, patentingenjör på PRV

Stort tack till Marta Dreifelds, som letade fram patentet på Mälzels metronom, och till Marie Eriksson, som svarade på mina patentjuridiska frågor.

Källor/För vidare läsning:

Beethoven, Ludwig van Briefwechsel: Gesamtausgabe. Bd 3, 1814-1816, sid. 44-46. G. Henle Verlag, München.

Beethoven, Ludwig van Briefwechsel: Gesamtausgabe. Bd 4, 1817-1822, sid. 130-133. G. Henle Verlag, München.

Charbon, Paul La carrière aventureuse de Johann Nepomuck Maelzel et son rôle dans la création du Métronome. https://www.leducation-musicale.com/nepomuck_maelzel.pdf (hämtad 2016-11-26).

Leonhardt, Henrike (1990) Der Taktmesser : Johann Nepomuk Mälzel – Ein lückenhafter Lebenslauf. Kellner GmbH & Co. Verlags KG, Hamburg.

Lämna en kommentar

Filed under patent

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s