Glödlampan – en lysande idé

Enligt en gammal skrift hävdas att Gud skapade världen och sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus. Och så kan det ju vara. Innan vi dödliga lyckades åstadkomma ögonblickligt ljus genom att trycka på en knapp hann det dock passera en avsevärd tidsrymd. Ända fram till år 1802 faktiskt, när den brittiske fysikern Sir Humphry Davy skapade elektriskt ljus genom att leda ström genom en platinaremsa. Därefter följer en spännande utveckling av glödlampan. PRV-bloggen gör en historisk djupdykning.

Broschyr från Svenska föreningen för ljuskultur år 1929: ”Hemmets arbetsbelysning skall vara ett verktyg för underlättande av hushållsarbeten av olika slag, understödja renhållning och därigenom befrämja hygien och god ordning samt giva rummen ett trivsamt och glatt utseende.”

Samme Sir Humphry experimenterade vidare och demonstrerade år 1809 den första båglampan, en lampa vars ljus skapas av en ljusbåge som bildas mellan två närliggande kolelektroder. Någon omedelbar succé blev det dock inte då lampan hade dålig livslängd och drog mycket ström. Först 1875 presenteras en praktisk båglampa, framtagen av den ryske ingenjören Pavel Jablotjkov. Denna båglampa, även kallad Jablotjkov-ljus, användes flitigt som gatubelysning och fick bl.a. lysa upp Avenue de l’Opéra under världsutställningen i Paris år 1878. Därav namnet ”Ljusets stad” enligt en teori. Fyra dylika lampor installerades även på Blanchs Café i Kungsträdgården i Stockholm samma år, där besökare fick betala en hel krona för att beskåda denna sensation.

Båglampornas starka sken lämpade sig dock bäst för att lysa upp allmänna platser och stora lokaler och användes mindre i hemmen.

Parallellt med båglamporna hade man under decennier experimenterat med elektriska glödtrådslampor. Problemet var att glödtråden ganska omgående brann upp. Engelsmannen Frederick de Moleyns presenterade år 1841 en i någon mån fungerande variant med en platinatråd försedd med kolpulver placerad i en evakuerad glaskammare. Skall även ha fått patentskydd även om jag inte hittar dokumentet. Funktionen stördes dock av dåligt vakuum, vilket medförde kort livslängd.

Sedan följer en rad herrar som av somliga tillskrivs titeln Glödlampans fader. Nämnas bör här Heinrich Göbel, en utvandrad tysk urmakare som till sin butik i New York konstruerade en glödlampa av evakuerade parfymflaskor med en glödtråd av förkolnade vassfibrer, enligt egen utsago redan år 1854.

Vidare presenterade ryssen Alexander Lodygin en fungerande variant år 1872 baserad på kolstavar i en hermetisk glaskammare. Patentskyddad i Ryssland från år 1874.

Nåväl, det lät ändå dröja till år 1878 innan en glödlampa med riktig tillförlitlighet demonstrerades. Äntligen dags att introducera Thomas Alva Edison? Nej, det var den engelske fysikern Sir Joseph Wilson Swan som presenterade en fungerande variant med glödtråd av förkolnat papper, se US233445 A.

Livslängden var dock fortfarande hyfsat medioker, ca 40 timmar, och det är först här vår gode Edison kommer in i historien. Åtminstone när det gäller glödlampor. Vid 31 års ålder var den unge uppfinnaren redan världskänd för sin uppfinning fonografen och hade byggt upp ett forskarlabb i Menlo Park, New Jersey. Därav smeknamnet trollkarlen från Menlo Park. För att utveckla glödlampan samlade han ihop ett team på 14 ingenjörer och fysiker. 1879 presenterade man en lampa med förbättrat vakuum och förkolnad bomullstråd som fungerade i upp till 150 timmar och ett år senare en variant med glödtråd av förkolnad bambu med 1 500 timmars livslängd, se US223898 A.

Tidigare nämnde Göbel hävdade att Edison stulit hans koncept och inledde en stämningsprocess där utslaget slutligen föll till Edisons fördel p.g.a. brist på bevis.

Swan som däremot hade en patentskyddad, liknande lösning gick man inte i klinch med, utan erbjöd istället partnerskap under ett nytt bolag; The Edison & Swan United Electric Light Company, Ltd. – i folkmun kallat Ediswan.

Affärerna blomstrade och varianten med förkolnad bambu stod sig till år 1911 då amerikanen William David Coolidge, ingenjör vid General Electrics forskningslaboratorium, introducerade glödtrådar av volfram. Den amerikanska fysikern Irving Langmuir förfinade konstruktionen genom att fylla lampan med inert gas och tvinna tråden. Den ”moderna” glödlampan var född. Någon avsevärd vidareutveckling har inte skett sedan dess. Dock har ju glödlampan blivit symbol för en god idé eller snilleblixt.

Men nu är glödlampan utrotningshotad av lysdiodlampor (LED-lampor) understödda av lagstiftning, vilket innebär att inga nya glödlampor får introduceras på marknaden. LED-lampor skapar ljus direkt i ett halvledarlager med en bråkdel av energin som krävs i glödlampor, där 95% omvandlas till värmeförluster. Dessutom är livslängden överlägsen.

Arvet efter Edison och Swan lever dock vidare i form av Edisonsockel, t.ex. E27 och E14 och Swansockel, även känd som bajonettsockel, t.ex. B22 och B15.

Konklusion; skydda din idé och dokumentera utvecklingsarbetet. Läs mer på prv.se.

Den vetgirige kan söka själv bland patentsökta lampkonstruktioner, t.ex. i Svensk Patentdatabas. Glödlampor klassas i huvudklassen H01K – Electric incandescent lamps, LED-lampor under F21K9/00 – Light sources using semiconductor devices as light-generating elements, e.g. using light-emitting diodes [LED] or lasers.

Jaha, fick ni svar på frågan vem uppfann glödlampan? Inte jag heller.

/Jonas Holmqvist, patentingenjör på PRV

 

Källor:
John W. Howell et al., History of the incandescent lamp
Edison Tech Center
Energimyndigheten

 

 

 

2 kommentarer

Filed under innovation

2 responses to “Glödlampan – en lysande idé

  1. Daniel

    Rätta mig inte om jag har fel men hört att han lät testa över 1600 olika glödtrådar innan han hittade något användbar livstid. kanske han uppfann The shotgun approach iom detta också 😉
    Ok en Edison27 sockel alltså, intressant Jonas!
    /Daniel Å

    • Jonas Holmqvist

      Det kan nog stämma. Enligt Howells och Schroeders bok ”History of the incandescent lamp” arbetade man dag och natt vid Menlo Park med att utveckla glödtråden. Man provade mängder av material och fastnade till slut för japansk Madake-bambu. Det intressanta är att Edison fortsatte att leta efter en ännu bättre bambusort under tio års tid. Han skickade assistenter till Brasilien, Cuba, Jamaica, Peru, Equador, Colombia, Uruguay, Argentina och Paraguay för att leta bambu. På den tiden strapatsfyllda expeditioner med livet som insats. Kan nog kvalificera sig som ”shotgun approach”…
      Resultat: Inget överträffade japansk Madake-bambu. Som glödtråd bör tilläggas.