Etikettarkiv: klassning

Så klassar du ditt varumärke

veckans fråga

På kundsupport får vi ofta frågor om klassning av varumärkesansökan, och har man aldrig ansökt om varumärke tidigare så förstår vi att det kan vara lite krångligt.
Här är en liten sammanfattning om vad klassningen är.

Alla varor och tjänster är indelade i olika klasser enligt ett internationellt system som kallas Niceklassificeringen. Systemet består av 45 klasser, klass 1-34 innehåller varor och klass 35-45 innehåller tjänster. Varuklasserna är uppdelade efter varornas användningsområde medan tjänsteklasserna delas upp i yrkeskategorier eller vad tjänsten åstadkommer.

Den internationella klassificeringen av varor och tjänster vid registrering av varumärken upprättades genom en överenskommelse som slöts vid en diplomatkonferens i Nice den 15 juni 1957. Överenskommelsen reviderades i Stockholm 1967 och i Genève 1977 och ändrades 1979.
De länder för vilka Niceöverenskommelsen gäller utgör en särskild union inom ramen för Parisunionen för industriellt rättsskydd. Länderna har antagit och tillämpar Niceklassificeringen vid registrering av varumärken.
Varje land inom den särskilda unionen måste tillämpa Niceklassificeringen vid registrering av varumärken, antingen som huvudsystem eller som kompletterande system. I officiella bevis och kungörelser om varumärkesregistrering ska numren på de klasser i klassificeringen som märket är registrerat för anges.

Klassificeringen i enlighet med Niceöverenskommenlsen är obligatorisk vid såväl nationell registrering i de anslutna länderna, som vid internationell registrering genom WIPO:s internationella byrå. Även vid registrering genom Harmoniseringskontoret för den inre marknaden (OHIM) är Niceklassificeringen obligatorisk.

Klassningen är viktig eftersom den talar om för vilken vara och/eller tjänst som en registrering avser. Man kan inte i efterhand lägga till eller ändra klasserna, endast begränsningar är tillåtna.

Det kan vara bra att redan innan ansökan ha klart för sig vad man vill använda sitt varumärke till, vad det ska användas som kännetecken för.

När man gör sin ansökan kan man inte bara välja ett klassnummer, man måste också ange vilka varor eller tjänster i den klassen som du vill använda ditt varumärke för.

På vår hemsida finns en hel del information om klassning om man vill fördjupa sig, men det är viktigt att titta på de Allmänna anmärkningarna. Vissa varor och tjänster kan inte klassificeras med hjälp av klassrubrikerna eller klasslistan med förklaringar.

På hemsidan hittar man också klassningsverktyget TMClass, vilket vi verkligen rekommenderar att man kikar på.

Om du ändå känner osäkerhet vid klassningen eller inte hittar rätt klass för just ditt varumärke så finns vår kundsupport på plats för att hjälpa dig.

 

/Marie Östlund, kundsupport PRV

 

Kommentarer inaktiverade för Så klassar du ditt varumärke

Under varumärke

Och solen har sin gång

Nyss hemkommen från semester på varmare breddgrader kom jag att reflektera över en ganska fiffig uppfinning; solskyddskrämen. Fröet såddes möjligen redan i pool-baren där jag hamnade i samspråk med en gentleman som förbannade det envisa insmetandet av den kommande generationen med solskyddande sörja. ”Förr lärde man sig att tåla solen. Titta på hur folk håller på idag. Patetiskt.” Redan då anade jag en annalkande katastrof med tanke på att hans kolonialvita hy redan antagit en ohälsosam nyans. Jag berättade att mina egna erfarenheter inte alls pekade mot UV-immunitet utan att jag numera gladeligen själv nyttjar barnens solskyddskräm med rejält tilltagen solskyddsfaktor. Han fnös lite och beställde sin tredje Bloody Mary före lunch. När han om kvällningen rullades ut genom receptionen av medicinsk personal med blötomslag kom jag att tänka på sången ”Everybody’s Free to Wear Sunscreen”. Låten är egentligen en samplad version av ett tal skrivet av journalisten Mary Schmich. Budskapet är att om det är något råd man ska envisas med att ge ungdomar så är det att använda solskyddsmedel. Egentligen borde rådet även gälla äldre, distingerade bargentlemen.

Efter att ha läst på lite om solskyddskräm har jag förstått att det finns två varianter; de med fysikaliska filter och de med kemiska filter. De förstnämnda innehåller partiklar av zink- eller titanoxid som reflekterar UV-strålningen. De med kemiska filter innehåller särskilda organiska molekyler som absorberar UV-strålningen och omvandlar den till värme. Kokosolja är ett naturligt solskyddsmedel och användes länge som bas i krämerna. Därav den omisskännliga kokosdoften. Solskyddskräm ligger i IPC-klassen A61Q17/04 – Topical preparations for affording protection against sunlight or other radiation, Topical sun tanning preparations. En snabbkoll visar att den rymmer ca 36 000 dokument. Som definitionen antyder ingår här även medel för solbränna. Känner man sig lite blek så här efter vintern kan man kanske få några tips i patentskriften SE752842 T3Konstgjorda solbrännekompositioner med förbättrad stabilitet. Kanske bäst att grunda med lite solskyddskräm först…

/Jonas Holmqvist, patentingenjör på PRV

Kommentarer inaktiverade för Och solen har sin gång

Under patent

Liftskolan: Tyngden på dalsidan

Under Sotji-OS har vi matats med, för mig aningen överraskande, vackra vyer över Kaukasus-bergen och nybyggda liftanläggningar som transporterat folk upp till tävlingsplatserna. Så här i sportlovstider är det också många som spenderar en del av dagen i just en skidlift. Grattis SkiStar. Att ljudlöst sväva fram över ett vintrigt fjällandskap är sällan plågsamt, men i början eller slutet av turen passerar man oftast en löjligt stor elmotor som förmodligen sväljer löjligt många Ampere. Man anar nästan att den där anslutande kraftledningen slutar i ett brunkolskraftverk med tillhörande dagbrott strax bortom horisonten.

Linbanor har använts för att transportera material sedan 1600-talet, men först kring förra sekelskiftet började det dyka upp gondolliftar för persontransport. Den första alpina sittliften installerades faktiskt först år 1936 i Sun Valley i Idaho. Konstruktionen medgavs patent år 1939 under titeln ”Aerial ski tramwell”, se US 2152235 A. Skidliftar är i IPC placerade under huvudgrupp B61B 11/00. Komponenter och tillbehör under B61B 12/00. Man kan ana att subklassen B61B 12/06 – säkerhetsanordningar och åtgärder mot kabelbrott har tillkommit av en anledning… Flera olyckor där lågt flygande militära jetplan har kolliderat med skidliftar finns även dokumenterade. Någon subklass för luftvärn och medel för bekämpning av annalkande flygande metallobjekt hittar jag dock inte, men jag antar att den är på gång.

Men nu var det ju det här med elmotorer och brunkolskraftverk. Vad kan man göra för att minska energibehovet hos liftsystemen? Jo tydligen en hel del, för år 2008 invigdes världens första lift som drivs av solenergi i österrikiska Brixen im Thale. Flera anläggningar har även installerat vindkraftverk för att generera energi till liftarna. Bra där, men innan någon form av global konvertering är genomförd kommer det att ha eldats mycket kol. Nä, för att snabbare miljösäkra liftarna tänker jag mig att man måste börja transportera saker nedför berget i åtminstone samma utsträckning som man levererar skidåkare uppför. Om den nedåtgående massan överstiger den uppåtgående bör ju rimligen lifteländet snurra av sig själv. Uppmuntra folk att promenera upp och ta liften till dalen, erbjud rabatt på liftkortet om man förbinder sig att åka nedför ett visst antal gånger per dag. Energibesparingen kanske även möjliggör anställning av liftpersonal vars enda uppgift är att verka som ballast på vägen ner. Om det inte räcker får man lasta på rotvältor, renkadaver, etc. Eller varför inte dockor iklädda den senaste alpina kollektionen? Möjligheterna tycks oändliga. Skulle konceptet, mot förmodan, inte fungera fullt ut kanske man kan komplettera med en energigenerator. I klassen H02K 53/00 ryms fiffiga dynamo-elektriska maskiner av typen perpetua mobilia, t.ex. en magnet-rotoflexmotor enligt SE 9901494-6. Fler förslag kan man hitta i Svensk Patentdatabas.

Ski_lift

Se där. Bra idéer föder bra uppfinningar. Vi ses i liften – på väg ner.

/Jonas Holmqvist, patentingenjör på PRV

Kommentarer inaktiverade för Liftskolan: Tyngden på dalsidan

Under patent

Äppelkriget – den som skalar sist skalar bäst

Den brittiske allkonstnären Stephen Fry gjorde för några år sedan ett program där han presenterade en lista på de enligt honom 100 bästa prylarna som har uppfunnits. På nionde plats hamnade en av mina egna favoriter – äppelskalaren med skivnings- och urkärningsfunktion.

ÄppelskalareDetta mekaniska underverk var i höstas centrum för en bitter fejd där jag på ena fronten dagligen plockade fram den och skalade, skivade och kärnade ur äpplen i raketfart inför en imponerad publik bestående av en 4-åring och en 6-åring. Motparten, min fru, gömde den istället dagligen längst bak i något avlägset skåp med hänvisning till att den var skrymmande och ful. Ett utdraget skyttegravskrig med alternerande framryckningar och reträtter fick en upplösning först när en tredje part omedvetet blandade sig i striden – grannen. Två jättelådor ätmogna äpplen från den egna trädgården mottogs med glada tillrop och gemytliga ryggdunkar. Min ibland cyniska personlighet räknade snabbt ut att man nu mustat och mosat till förbannelse samtidigt som de egna förråden och komposten svämmade över av äpplen. Dessa lådor var man helt enkelt tvungen att lämpa över på grannskapet. Något skeptisk till det plötsliga överskottet planerade jag således att smyga ner merparten i vår egen kompostlåda efter mörkrets inbrott. En viss person informerade mig dock om att så får man inte göra. Typiskt.

Nästa morgon vaknade jag till ett muntert slamrande i köket. Väl där möttes jag av ett berg med äppelskal och kärnhus. ”Fantastisk mojäng det där”, konstaterade hon. ”Nu har jag skalat, skivat och fryst in allt”.

”Ja, visst är den bra”, mumlade jag och funderade samtidigt på hur jag skulle lyckas befria den plågade frysen från några påsar äppelskivor och smyga ner i komposten efter mörkrets inbrott…

Nåväl, numera står äppelskalaren på hedersplats. Äppelskalare har funnits i århundraden, men den halvautomatiska varianten uppfanns år 1864 av amerikanen David Harvey Goodell som även startade the Goodell Company som sålde köksredskap. Skalaren patenterades, se US 41266 A, men blev ingen omedelbar succé. Först efter en aggressiv säljturné sommaren 1867 tog det fart och 24 000 enheter såldes inom en månad under namnet ”the Lightning Apple Parer”. Vid sin död år 1915 hade D.H. Goodell ca 250 anställda i sitt företag. Skalaren sålde bra ända fram till 1970-talet. Min skalare är dock en kopia av en senare Goodell-modell; ”the White Mountain Apple Parer, Corer and Slicer”, patenterad år 1881, se US243035 A. Noterade att den nu saluförs under namnet ”Moster Huldas Äppelskalare”. Inflation.

I IPC-klasslistan hittar man fruktskalarmaskiner med urkärningsfunktion under A23N 7/08 samt köksutrustning för skalning med roterande frukthållare och fasta eller rörliga skalarblad under A47J 17/16.

1:a på Stephens lista? Tändaren. Den tar vi en annan gång.

/Jonas Holmqvist, patentingenjör på PRV

Kommentarer inaktiverade för Äppelkriget – den som skalar sist skalar bäst

Under patent, varumärke